Av N. Weiler, Basta!, 4 april 2019
Tomma utredningsmappar som enbart baseras på polisens version, polisförvar utan advokat och snabbrättegångar på löpande band, allt detta resulterar i hårda straff, även för tidigare ostraffade. Laurence Roques, ordförande för Syndicat des avocats de France, franska advokaters fackförbund, liknar rättssystemets behandling av gulvästarna vid en judiciell “slakt”, sida vid sida med den verkställande maktens förtryck. Han förutspår att “under sådana förhållanden kan den sociala vreden inte dämpas”. Intervju.
Basta!: Det stora antalet gripandet av gulvästar har medfört en överbelastning av domstolarna, som redan var hårt pressade. Vissa ärenden har dömts nattetid med ett kraftigt förhöjt antal snabbrättegångar. Kan domare och advokater utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt under sådana förhållanden?
Laurence Roques: Detta är självklart mycket dåliga arbetsförhållanden för domare och advokater. För advokater är snabbrättegång (den process som ger möjlighet att döma en person omedelbart efter att hen tagits in i polisförvar) sämsta tänkbara sätt att utöva sitt yrke. Det är ett försvar under tidspress, utan att vi ges tid att väl förbereda ärendet. De dömda personerna är ofta bosatta på annan ort än i de städer dit de kommit för att demonstrera och där de gripits av polisen. Hur ska man kunna samla in vittnesmål till deras försvar eller tillkalla familjer, vänner och arbetskamrater under sådana förhållanden? Det är mycket komplicerat, på gränsen till omöjligt. Många personer ställs inför en rättsprocess utan advokat. Polisen säger till dem att det inte behövs, att det kommer vara snabbt överstökat. Och gulvästarna har ingen anledning att inte tro dem! Oftast är det första gången som de står inför en domare och de vet inget om vad som väntar dem, inte heller någonting om deras rättigheter. De vet inte att de har rätt till advokat omedelbart då de tas in till polisförvar.
Även tidspressen orsakar problem för domarna. När man har tio likadana fall är det svårt att inte falla in i en sorts löpande-band-princip. Detta ger en förvrängd bild av verkligheten. När domarna tillbringar hela dagarna med att döma personer som anklagas för att ha begått våldshandlingar, eller ha planerat sådana, är det lätt för dem att få intrycket av att vi befinner oss mitt i en upprorsfas.
När man läser protokollen från rättsprocesserna verkar det som att polisens version är det centrala materialet i många av de rättegångar som resulterar i fällande dom. Ligger det något i det?
Det stämmer, tyvärr. Ett stort antal fällande domar grundas enbart på ett enkelt formulär med flervalsfrågor, på vilket polismannen har kryssat i rutor och lagt till några ord. Vi har inga protokoll där polisen ska motivera orsaken till att de tagit in personen till förhör. Vi pläderar tomhänt. Och tvivel är inte till de åtalades fördel. När domarna frågar dem: “Var ni där när våldsamheterna begicks?”, då svarar de åtalade “ja” och döms som skyldiga. Man tar inte hänsyn till omständigheter och gör inga konfrontationer, inte ens med hjälp av foto, med de poliser som riktar anklagelser mot dem i dessa formulär. Det är fuskprocesser.
Vad är konsekvensen av fällande dom?
Straffen är mycket hårda, ofta med fängelse även för förstagångsförbrytare, vilket annars är mycket ovanligt. Det förekommer att de som fått en fällande dom omedelbart frihetsberövas. De kan även krävas på mycket höga böter trots att man vet att det finns många människor med mycket dålig ekonomi bland gulvästarna. Allt detta görs för att avskräcka eller till och med hindra folk från att demonstrera på nytt.
Ännu ett straff som läggs på dem är förbudet att senare delta i demonstrationer, vilket är vanligt förekommande. Detta har vi aldrig sett förut! Vid SAF (Syndicat des avocats de France) räknade vi mellan 1995 och 2018 ut att 33 personer ålagts med demonstrationsförbud. Domarna tog till denna åtgärd med stor försiktighet. Sedan november 2018 har det blivit flera hundra personer. Detta är helt klart politisk bestraffning som skapar problem för demokratin. Det innebär i praktiken att man förbjuder medborgare att öppet yttra sina åsikter. Sedan finns det även kompletterande straff som inskränker på medborgerliga rättigheter vilket innebär att folk inte tillåts rösta.
Vad är riskerna med det ökade antalet domar för “deltagande i en gruppering med avsikt att utöva våldshandlingar”?
Det är ett mycket svårdefinierat och subjektivt lagbrott som ofta används för att döma demonstranter utan att de nödvändigtvis varit farliga. All fakta behöver inte klarläggas. Det räcker med att de befunnit sig på platsen då det pågått sammandrabbningar med polis. Men vi vet att sådana konfrontationer blir alltmer kraftiga och förekommer allt tidigare i demonstrationerna. Om du befinner dig där i den stund då våldsamheter begås är du skyldig per automatik. Detta lagbrott används för att sätta så många människor som möjligt i polisförvar vilket i sin tur ger möjlighet att registrera dem och utföra förbud mot att på nytt delta i en demonstration.
Att hindra folk från att demonstrera är grundprincipen i den rättsliga behandlingen av gulväströrelsen. Som svar på ett politiskt påbud har ett visst antal domare vant sig vid att, sakta men säkert, gnaga i kanten av de medborgerliga rättigheterna. När en justitieminister ber dem om ett “strängt” rättsligt svar i mötet med de tilltalade (Nicole Belloubet, på besök vid domstolen i Paris dagen efter demonstrationen den 1 december), ber hon dem uttryckligen att vara politikens starka arm, att hjälpa dem ta sig ur en kris som de inte vet hur de ska hantera.
Vad blir konsekvenserna för de medborgare som döms?
När man pratar om förstagångsförbrytare menar man personer som för första gången i sitt liv ställs inför en domare och som inte vet någonting om hur rättsmaskineriet fungerar. De kan varken koderna för att utöva sina rättigheter eller för själva rättsprocessen. De vet inte hur de ska presentera sig, vilka svar de bör eller inte bör ge. De kanske inte ens behärskar vokabuläret och vet inte hur de ska svara korrekt på domarens frågor. De destabiliseras på två sätt. Mötet med domstolarnas sociala våld får dem att plötsligt upptäcka republikens baksida. De upptäcker att man fifflat med tärningarna; när de står i rättssalen och döms trots att polisens utredningsmappar är tomma, då säger de sig att beslutet är taget redan på förhand. Vad annars ska man tro? Folk ser att deras ärende inte har bearbetats på ett neutralt sätt, vilket man enligt lagen har rätt att förvänta sig, med en domare som fattar beslut först efter att noggrant ha övervägt ärendet ur ett sådant perspektiv. De lämnar dessa processer brutna och förargade.
Under sådana förhållanden kan den sociala vreden inte dämpas. Blotta tanken på att det handlar om de som har makt ställda mot alla andra – vilket är det som låg till grund för rörelsen i november förra året – förstärks av det bemötande gulvästarna får av rättssystemet.