Kategori: Vittnesmål (enskilda pers.)

Vittnesmål, Paris, 13 juli 2019

Denna akt skulle komma att bli väldigt annorlunda mot förra lördagens. Då, den 6 juli, gjorde polisen några attacker och sköt tårgas vid ett par-tre tillfällen, men i det stora hela gick det lugnt till.

Demonstrationsrutten för dagens akt är godkänd av prefekturen och lagd enligt följande: Stalingrad – Rue Lafayette – Pl. de Valenciennes – Bd. de Magenta – Pl. de la République (paus) – Av. de la République – Pl. Métvier – Bd. de Ménilmonant – Bd. Philippe Auguste – Pl. de la Nation (paus) – Bd. Diderot – Quai de la Rapée – Pl. Mazas.

De krav som lyfts fram av dagens demonstranter är “inga hyror över 400 euro för utsatta familjer och ingen sänkning av APL”. (Aides personnelles au logement, motsv. bostadsbidrag).  I leden syns även en banderoll med krav om amnesti för gulvästar.

Jag och min kompis är sena och missar starten vid Place Stalingrad, samt turen in genom Gare du Nord, men ansluter kort därefter. Jag märker genast att det är spänt mellan demonstranter och ordningsstyrkor och att stämningen är helt annorlunda mot förra lördagen.

Första pausen är på Place de la République. Det hettar till längst fram och det är när jag håller på att fotografera som jag hör demonstranter ropa “Ça charge!” och sekunden därefter: ordningsstyrkornas attack. Däremot hör jag dem inte varna innan, vilket regelverket säger att de ska göra. Tur nog är attacken kort, så efter en snabb rusning kan vi fortsätta i lugn och ro.

Sedan tar sig demonstrationståget vidare via Nation. Det är hela tiden mycket spänt mellan demonstranter och ordningsstyrkor och vi stoppas flera gånger. Vid ett tillfälle detonerar något, förmodligen en granat, precis intill mig, så nära att det ringer i örat. Det börjar kännas som att ordningsstyrkorna verkligen inte vill att vi ska fullfölja demonstrationen och till slut är vi osäkra på vilken väg vi ska ta.

Så, i ena änden av Avenue Ledru-Rollin, hamnar demonstrationståget framför ännu en avspärrning. Vi gör en tvär sväng för att, som jag tolkar det, undvika att bli stoppade än en gång och tar oss springande in på avenyn, vilken inte ingick i den ursprungliga rutten. Eller om ordningsstyrkorna medvetet styrde in oss där, det är svårt att veta i ögonblickets hetta. Men det är då, när vi rusar in på Av. Ledru-Rollin, som jag börjar ana att det verkligen kommer hetta till. Och bara några minuter senare sprider sig rädslan i demonstrationståget. Först förstår jag inte varför, men så vrider jag huvudet och där, högst trettio meter åt höger inne på en sidogata: en stor grupp med voltigeurs… den ökända motorcykelpolisen i vita hjälmar, visiren stängda, händerna på gasen, lyktorna ilsket mot oss, dovt mullrande motorer… plötsligt knyter sig magen, jag ser de andra demonstranterna öka stegen, rycka tag i lösa föremål, vad som helst, och slänga ut bakom sig på gatan i panikartade barrikader… cyklar, mopeder, soptunnor…

Så är vi plötsligt instängda mellan höga hus på båda sidor, ordningsstyrkor som pressar på både fram- och bakifrån, samt motorcykelpolis på väg in från sidogatan. Och då, tårgasen, tjock och kompakt, som väller in och sticker som nålar i ögonen. Folk rusar åt alla håll, jag vet inte vart jag ska ta vägen, men hör nån vråla “Vänster!” och medan demonstrationståget splittras bakom oss tar jag mig in på en sidogata tillsammans med några andra. Och när vi når kvarteret bredvid är det som två olika världar. Tårögda och hostande lämnar vi vad som mest liknar en krigszon och stiger ut bland shoppande turister och fridfulla uteserveringar. Jag ser mig häpet om… hur är det möjligt? Är folk verkligen inte medvetna om vad som händer i kvarteret intill? Eller är sådana här scener numer så vanliga att ingen längre bryr sig?

För att smälta in bland turisterna drar vi av oss allt gult och tar oss runt kvarteret till Place de la Bastille där ordningsstyrkorna ställt upp en avspärrning. Tur nog befinner vi oss på rätt sida medan de demonstranter som kommer från andra hållet sätts i ett flera timmar långt blockage på gatan mitt i den gassande solen. Fler sluter upp utanför blockaget och där stannar vi i sång, slagord och solidaritet med dem som står instängda.

Ytterligare demonstranter strömmar till mot Place de la Bastille via Rue de Charenton men ordningsstyrkorna gasar dem på nytt. När jag står där och på avstånd ser den täta röken stiga mellan husväggarna frågar jag mig än en gång hur något sådant kan få ske i ett västeuropeiskt land utan att omvärlden protesterar. Tänk, alla dem inne på gatan, de allra flesta utan skydd mot gasen! Och tänk, boende i husen intill, om de har ett fönster öppet och ett sovande barn, gasen tränger ju in överallt! Det är helt galet, det som pågår i Frankrike!

Detta är Akt 35 såsom jag upplevde den. Andra kan ha en annan bild beroende på var i demonstrationståget man befann sig.

Live-inspelning, okommenterad (19.33) av La mule du Pape: ”Gilets Jaunes, Acte 35: Paris ne se rendra pas”

https://www.youtube.com/watch?v=8HXFrYNbNUU&fbclid=IwAR0Er7gMcl7wKKNCHnT8fYjfxjU_0S-4k816KUS2yTaShjANi-WHWV9fs-s

Live-inspelning, okommenterad (45.00), från Akt 35:
https://www.youtube.com/watch?v=cQ1GakwTMmA

Specialakt, 14 juli, Paris (vittnesmål)

Inför nationaldagen 2019 hade gulvästgrupperna gått ut med en internationell uppmaning om att samlas i publiken vid paraden på Champs-Elysées för att visa rörelsens missnöje med president Macrons politik.

Turerna var många och diskussionerna heta om hur denna “specialakt” skulle utformas och inte ens på morgonen före militärparaden visste gulvästarna exakt vilken strategi som var lämpligast. Men ett var iallafall säkert, och det var att det inte skulle vara någon idé att försöka ta med sig neonvästar dit. Poliskontroller med obligatorisk genomsökning av väskor var att vänta. Ett antal personer dristade sig dock till att stoppa gula ballonger i fickan innan de smälte in i folkmassan på Champs-Elysées. I demonstranternas ögon visade det sig sedan vara en framgångsrik taktik att lämna neonvästarna hemma.

Så var det dags för den stora paraden längs avenyn fram till Triumfbågen. När Macron passerade blev han högljutt utbuad. Detta hördes i direktsändning i såväl fransk som utländsk media, vilket var syftet med aktionen. Sedan sjöng gulvästarna sina kampsånger, de få som hade ballonger viftade med dem och polisen ingrep genast. Under förmiddagen togs flera av rörelsens frontfigurer in i polisförvar samtidigt som ett stort antal gulvästar sattes på en buss och kördes till en av polisens uppsamlingsplatser i Paris.

De gulvästar som inte befann sig i publiken under paraden grupperade sig i omgivande kvarter, hela tiden utan sina neonvästar. Manifestationer uppstod spontant med stundtals intensiva möten med ordningsstyrkorna.

Slutligen, efter paradens slut, sökte sig samtliga demonstranter mot Champs-Elysées där de grupperades med hjälp av sånger och slagord. Turisterna såg sig om i en blandning av chock, förundran och nyfikenhet och många filmade vad som pågick. Det dröjde inte länge förrän de första barrikaderna drogs ihop, nu med hjälp av de avspärrningar som polisen själv ställt dit och använt under förmiddagens parad. Ordningsstyrkorna svarade genast med tårgas, vilket fick många turister av bege sig därifrån. Viss vandalism uppstod. När Black Block gjorde entré på avenyn möttes de med applåder.

Sevärd länk om nationaldagen:

https://www.rt.com/news/464136-people-boo-macron-parade/

Resultatet av denna demonstration hade verkligen kunnat bli positivt. Men i syfte att få bort demonstrationståget från stadskärnan hade prefekturen gett oss ett riktigt skamligt vägförslag. Detta gjorde att mer än två tusen modiga gulvästar begav sig till Rue Ste Catherine för en glad parad vars broderliga stämning påminde om glädjen i de allra första demonstrationerna.

Tyvärr slog polisens repression än en gång till mot de fredliga demonstranterna. Det började med kontroller redan innan demonstrationståget gav sig iväg. M och A, två kvinnliga medlemmar i vårt kollektiv, stängdes in med andra kamrater i ett polisblockage där de tvingades uppge sin identitet. När M frågade varför hon än en gång blev kontrollerad (detta var åttonde gången) svarade polismannen: ”För att ni är här!” Vilket motiv!

Senare, när det glada demonstrationståget vandrade längs floden Garonne för att vinka till turisterna, gick oordningsstyrkorna i kontakt med folkmängden i våldsamma ingripanden. Resultat: fyra personer stoppades. En av dem fick nyckelbenet brutet.

Sedan förvärrade BAC-styrkorna sitt redan dåliga dagsresultat genom att fortsatta slå omkring sig, i synnerhet mot dem som filmade (enligt fransk lag har vem som helst rätt att filma/fotografera ordningspolis i tjänst, ndtr.). Resultat: minst två personer skadades. En av dessa var S som fick armen bruten på tre ställen efter ett fruktansvärt batongslag. Han hade satt upp armen för att skydda ansiktet. Man törs inte ens tänka på vilka skadorna hade blivit av ett sådant slag om han inte offrat armen för att rädda huvudet.

Idag står vi alltså med kluvna känslor, dels i glädje över en lyckad demonstration, men också i vrede inför en repression som aldrig tycks upphöra! Regeringen borde skämmas! Den förtrycker oss och vägrar lyssna till våra krav! Tusen gånger ”bravo” till de modiga gulvästar som fortsätter demonstrera under osäkra förhållanden, fortsätter ockupera rondeller, att öppna vägtullstationer, att genomföra olika sorters aktioner, och hela tiden fortsätta kräva mer social, skattemässig och miljömässig rättvisa! Bravo till alla dem som fortsätter, såväl i Bordeaux som på andra orter, trots denna orättvisa repression!

Vi är stolta över att gå vid er sida varje vecka! Vi kommer fortsätta erbjuda juridiska råd, att göra er sällskap för att lämna in klagomål eller när ni ställs inför domstol. Precis som ni kommer vi aldrig ge upp! Vi får bara det vi tar!

Gatan tillhör oss, resten kommer sen, med tålamod och med broderlig kamp! Hasta la victoria siempre! Ett enat folk kan aldrig besegras!

Le Collectif Contre Les Abus Policiers – C.L.A.P33 (ung. « Kollektivet mot polisens kränkning”)

TÉMOIGNAGE

Bordeaux – Acte XXXII 

Le bilan de la cette manifestation aurait pu être vraiment positif.
La quasi totalité des manifestant-e-s ayant refusé de suivre le parcours honteux déposé en Préfecture et n’ayant d’autre but que de nous éloigner du centre-ville, plus de 2000 courageux Gilets Jaunes se sont retrouvés rue Ste Catherine pour un défilé joyeux où l’esprit de fraternité avait le goût sucré des toutes première manifestations.

Hélas la répression policière s’est de nouveau abattue sur des manifestant-e-s pacifiques.

Cela a commencé par des contrôles avant même le départ du cortège. Myriam et Amalia, membres de notre collectif, se sont vues nassées, avec d’autres camarades, et leur identité relevée. Quand Myriam a demandé pourquoi elle était de nouveau contrôlée (cela fait au moins 8 fois que cela arrive), la réponse du policier fut : ”Parce que vous êtes là”. En effet sacré motif !

Plus tard, alors que le cortège festif suivait les bords de Garonne pour faire un coucou aux touristes, les force du désordre ont foncé sur la foule et procédé à de violentes interpellations. 
Bilan, quatre personnes interpellées dont une a eu la clavicule cassée.

Tabassant sans ménagement autour d’eux et particulièrement les gens qui les filmaient, la B.A.C a encore alourdi son mauvais score.
Bilan, deux personnes au moins ont été blessées dont Stéphane dont le bras s’est brisé en trois sous un terrible de matraque, bras qu’il avait mis en avant pour se protéger le visage. On n’ose imaginer les dégâts qu’aurait provoqué un tel coup si Stéphane n’avait pas sacrifié son bras pour sauver sa tête!

Aujourd’hui donc, nous voilà déchirés entre la réjouissance d’une manifestation réussie et la colère que nous procure cette répression qui semble ne jamais vouloir s’arrêter !

Honte à ce gouvernement qui nous opprime et reste sourd à nos revendications !
Mille bravos aux courageux Gilets Jaunes qui, malgré cette inique répression, continue, à Bordeaux et ailleurs, à défiler dans l’insécurité, à occuper les ronds-points, à ouvrir des péages, à mener toutes sortes d’actions sans se résigner jamais à exiger plus de justice sociale, fiscale et climatique !

Nous sommes fiers de marcher chaque semaine à vos côtés !
Nous continuerons à vous prodiguer des conseils juridiques, à vous accompagner dans vos démarches pour vos dépôts de plainte ou lorsque vous êtes poursuivi-e-s devant les tribunaux.

Comme vous, on ne lâchera rien !
Nous n’aurons que ce que nous saurons prendre !

La rue est à nous, le reste suivra au bout de notre patience, au bout de nous luttes fraternelles !
Hasta la victoria siempre !
Un peuple uni ne sera jamais vaincu !

Le collectif Contre Les Abus Policiers – C.L.A.P33
Bordeaux

Jag kan inte sova! Idag var det demonstration i Montpellier efter en nationell kallelse. Jag kommer aldrig glömma det jag upplevde idag. Demonstrationståget kom iväg runt lunch, och bara 5 minuter senare kom tårgasen och LBD-skotten.

Repression och våld… barn, bebisar och mammor som var ute och handlade eller promenerade i stan men som istället hamnade i tårgasen och skrek av rädsla och smärtor. Jag skäms för vad vi fick utstå i Montpellier. Jag skäms för ordningsstyrkorna som lyder order från monster!

Personalen i stadens butiker arbetade med masker på sig eftersom gasen trängde in överallt… och förresten, ett stort tack till alla butiks- och bar/restaurangägare som släppte in oss för att vi skulle kunna undkomma detta våld… ett våld som jag inte ens vet vad jag ska kalla det!

På kaféernas terrasser satt det turister som fick skingringsgranater mot sig! En 15-åring fick ett LBD-skott i ögat på väg ut från matbutiken Monoprix… pensionärer, handikappade… alla jätterädda… street medics, som hade ett ofattbart antal skadade att ta hand om.

DET KOMMER SLUTA ILLA OM INTE FOLK ÖPPNAR ÖGONEN!

TÉMOIGNAGE, MONTPELLIER ACTE 30

Je ne peux pas dormir !!!….

Manifestation à Montpellier pour moi aujourd’hui suite à un appel national…

Ce que j’ai vécu je ne pourrai jamais l’oublier de toute ma vie !!! 😢😢😢😢😢

Départ de la manifestation à midi… 5 minutes après les tirs de gaz lacrymogènes et de LBD commencaient…

Répression, violences, des enfants et bébés gazés ainsi que leurs mamans qui faisaient leurs courses ou se promenaient en ville… Ils hurlaient de peur et de mal à cause des gaz lacrymogènes…

J’ai honte de ce que l’on a subit à Montpellier…

J ’ai honte pour les forces de l’ordre qui obéissent à des Monstres !!!…

Des employés de magasins travaillant avec des masques à gaz parce que les gaz rentraient partout…

Un grand merci d’ ailleurs aux patrons de magasins ou bars, restaurants, qui nous laissaient rentrer pour qu’ on échappe à cette violence sans nom !!!

Des touristes aux terrasses de cafés qui ont recus des grenades de désencerclement !!! un adolescent de 15 ans qui a reçu un tir de LBD dans un oeil en sortant de Monoprix…

Des personnes âgées, handicapées apeurés… les streets medics débordés par le nombre incroyable de blessés… 😢😢😢…

ÇA VA FINIR MAL SI LE PEUPLE N’ OUVRE PAS LES YEUX !!!

Jérôme Rodrigues

Lördag 26 januari – Place de la Bastille, Paris. Det var då som en av gula västarnas frontfigurer, Jérôme Rodrigues, 39, fick ett skott av en projektil i höger öga. Skottet kom med största sannolikhet från ordningsstyrkorna. Enligt polisen ska skadan ha orsakats av en skingringsgranat medan andra källor menar att den orsakats av ett skott med flashball.

Denne familjefar på 39 år skadades då han befann sig mitt emot CRS-poliserna. I samma stund höll han på att live-filma ankomsten av demonstrationståget till Place de la Bastille på sitt Facebook-konto. Det syntes tydligt att han inte uppvisade något tecken på våldsamhet.

Han har vid flera tillfällen hävdat att det var LBD han träffades av den dagen. En polisman har bekräftat att han skjutit med LBD men mot en annan demonstrant.

Senare samma kväll berättade Jérôme Rodrigues från sjukhuset där han vårdades: ”Jag kommer mista ögat.” Det är ett mycket hårt slag mot denne före detta handlare. ”Jag hade börjat ställa in mig på det, men det känns ändå väldigt hårt.” Han tillkännagav att han skulle ta hjälp av ”ett helt lag av läkare och specialister för att åtminstone försöka rädda själva ögat, så att dom inte skulle behöva ta bort det helt och hållet.”

”Jag demonstrerade för att försöka få regeringen att förstå hur viktigt det är att franska folket kan leva värdigt på sin lön och på sitt arbete – jag har alltid värdesatt arbete, det är så jag blivit fostrad – och hur beklagligt det är att regeringen inte lyssnar. Jag hade väntat i åratal på en folkrörelse som gula västarna. Vi borde ha gjort det redan 2008 när dom bad om vårt stöd under bankkrisen. (…) Jag satt inte och väntade på att Macron skulle säga att det räcker med att gå över gatan (för att finna arbete, ndtr.), jag hade rest runt hela Frankrike för att hitta jobb, men det funkar inte.

(Tillbaka till den 26 januari) Jag ser en grupp gulvästar, kompisar till mig, som precis hade fått tårgas mot sig, och säger till dom: ’gå härifrån, killar, så ni inte blir skadade, inte blir av med ett öga’. Så ser jag en grupp poliser börja röra sig. Jag vet att i det ögonblicket stör jag dem inte på något vis men drar mig ändå undan och säger till mig själv: ’bäst att dra sig tillbaka, killarna kommer börja jobba, inte värt att störa dom’. Och då, bang, så träffas jag av en granat på fötterna, och i nån sekund är jag helt omtumlad, innan jag en eller två sekunder senare får det där fruktansvärda slaget i ögonhöjd. Det var LBD-skottet.

Och vad händer idag? Två förstörda liv. Mitt. Och polisens, han som sköt på mig. Vad kommer hända honom? Han kanske har fru och barn. Visst, han lydde order, och hade väl all rätt att göra det, men han kanske också har ett förstört liv nu efteråt. Jag vill inte vara en symbol. Jag kämpade för rätten att kunna fylla kylen, för RIC (référendum d’initiative citoyenne, folkomröstning på folkets initiativ) och för ett slut på privilegier men upptäcker att jag idag behöver delta i ännu en kamp. Jag har insett att min röst verkar viktig. När allt började kände jag att jag deltog som vittne-aktör. Idag fylls jag av ett nytt ansvar… det att försöka driva rörelsen framåt.”

JÉRÔME RODRIGUES:

Samedi 26 Janvier – place de la Bastille, l’une des figures nationales des gilets jaunes, Jérôme Rodrigues, 39 ans, recevait un tir de projectile dans l’oeil droit. Le tir provenait vraisemblablement des forces de l’ordre. 
La blessure serait due à une grenade de desencerclement selon la police. D’autres sources évoquent cependant un tir de flasball.

Ce père de famille de 39 ans, a été blessé alors qu’il se trouvait face aux CRS, et au moment même où il était en train de filmer en direct sur son compte Facebook, l’arrivée du cortège des gilets jaunes sur la place, sans faire manifestement preuve de violence.

Il a affirmé à plusieurs reprises avoir été atteint ce jour-là par un lanceur de balles de défense (LBD). Un policier a reconnu avoir tiré un LBD mais sur un autre manifestant.

Plus tard dans la soirée depuis l’hôpital où il a été pris en charge, Jérome Rodrigues annonçait : ”Je vais perdre mon oeil..” 
C’est un véritable coup dur pour cet ancien commerçant. « Je m’étais fait à cette idée, mais là c’est très dur. » Il a annoncé qu’il allait consulter « toute une équipe de médecins et de spécialistes pour tenter d’au moins garder (son) œil, qu’il ne soit pas retiré ».

«Moi, j’étais sorti dans la rue pour essayer de faire comprendre à ce gouvernement qu’il est important qu’aujourd’hui, le peuple français puisse vivre dignement du salaire qu’il gagne, du travail qu’il accomplit – moi j’ai des valeurs de travail, j’ai été élevé de cette manière-là -, et qu’il est regrettable qu’il ne l’entende pas. Un mouvement comme celui des ”gilets jaunes”, je l’attendais depuis des années. On aurait dû faire ça en 2008 pendant la crise des banques qu’on nous a demandé de renflouer (…). J’ai pas attendu que Macron dise de traverser la rue, j’ai traversé la France pour trouver du boulot et ça marche pas.

Je vois une équipe de jaunes qui sont amis avec moi, qui venaient justement de se faire gazer. Je leur disais ”partez d’ici les gars, allez pas vous blesser, allez pas perdre un œil”. Je vois une escouade de policiers qui commence à se mettre un petit peu en action. Je sais que je ne les gêne pas à l’instant T, mais j’ai ce mouvement de recul. Je me dis ”recule-toi, les mecs ils vont se mettre au boulot on va pas les déranger”. Et là, patatras, je me prends une grenade au niveau des pieds qui m’abrutit l’espace d’une seconde, et une à deux secondes après un énorme impact au niveau de l’œil suite au tir de LBD que j’ai subi.

Aujourd’hui, qu’est-ce qui se passe ? Deux vies déglinguées. La mienne. Et le policier qui m’a tiré dessus, il va lui arriver quoi à lui ? Il a peut-être une femme et des enfants. Alors il a respecté un ordre, il est dans son bon droit, certes, mais peut-être qu’il a aussi une vie détruite derrière. Ça me dérange d’être un symbole. Je me battais pour remplir le frigo, le RIC (référendum d’initiative citoyenne, ndlr) et la fin des privilèges et je m’aperçois qu’aujourd’hui je vais devoir mener un nouveau combat. J’ai pris conscience que ma voix a l’air d’avoir de l’importance. Lorsque ça a commencé, je m’étais senti investi d’une mission en tant que témoin-acteur. Aujourd’hui, j’ai une nouvelle responsabilité qui m’incombe, c’est d’essayer d’emmener le mouvement plus loin»…

Det är inte ofta vi får möjlighet att läsa brev från fängelset. I synnerhet inte från en fransk gulväst. Det vi har framför oss är ett unikt vittnesmål om orsakerna till att allt blev som det blev.

Efter Akt 13, den 10 februari, kunde man i franska tidningar läsa om Thomas P., där han kallades “supervandalen”. Men därefter har det varit tyst. Sedan tre månader tillbaka sitter han häktad i Fleury-Mérogis. För att bryta sin isolering har han skrivit ett brev från sin cell där han berättar varför han bestämde sig för att kämpa med de gula västarna.

Hej, jag heter Thomas. Jag är en av alla de gulvästar som nuförtiden tillbringar dagarna i fängelse. I nästan tre månader har jag suttit häktad i Fleury-Mérogis.

Jag är anklagad för ganska många saker efter att ha deltagit i Akt 13 i Paris:

• “Skadegörelse på annans egendom”
• “Skadegörelse på annans egendom på ett sätt som kan framkalla fara för andra” (en Porsche satt i brand)
• “Skadegörelse på annans egendom på ett sätt som kan framkalla fara för andra, utförd mot en myndighetsperson på grund av dennes status” (mot Arméministeriet)
• “Skadegörelse på allmän egendom eller på offentlig dekoration” (attack mot en polisbil och mot en bil tillhörande Kriminalvården)
• Utövande av våld, med två graverande omständigheter (med vapen och mot myndighetsperson), resulterande i arbetsfrånvaro understigande 8 dagar” (vapnet ska ha varit en barriär från ett bygge, mot samma polisbil, med 2 dagars sjukfrånvaro för trauma)
• “Utövande av våld mot myndighetsperson vilket ej resulterat i arbetsfrånvaro”
• “Delaktighet i gruppering i syfte att förbereda utövande av våld mot person eller för skadegörelse”.

Faktum är att jag utfört en del av de gärningar som beskrivs i dessa svulstiga formuleringar… och tar ansvar för dem. Jag är väl medveten om att genom att skriva detta riskerar jag att få sitta lite längre i fängelse och har full förståelse för dem som, i hopp om en mildare dom, föredrar att inte erkänna sina gärningar inför rättvisan.

När man läser denna långa lista av förseelser och deras rubriker är det lätt att ta mig för en galning, eller hur? Det är för övrigt så jag beskrivs i media. Eller ja, man har snarare förminskat mig till ett väldigt praktiskt ord: “vandal”. Kort och gott. “Men varför förstörde han så mycket, den där killen?”. “För att han är vandal, helt enkelt”. Inget mer att säga, så släpp det bara, gå vidare, finns inget att se… och framför allt, inget att förstå. Som om vissa föds till “vandaler”. Detta gör att man inte behöver fråga sig varför en viss butik blir mer utsatt än en annan och om det faktiskt kan vara så att dessa gärningar har en innebörd, åtminstone för dom som tar risken att utföra dem.

Förresten är det ganska ironiskt att just jag skulle bli omtalad som “vandal” eftersom det jag tycker bäst om i livet är att bygga. Snickeri, takstolar, murverk, rörmokeri, elektricitet, svetsning… fixa hemma, laga allt trasigt som ligger och skräpar… bygga ett hus från grundsten till sista detalj, det är min grej, det. Men visst, inget av det som jag byggt eller lagat påminner om en bank eller en polisbil.

I vissa medier har jag även kallats “vilde” trots att jag aldrig varit våldsam. Man kan till och med säga att jag är en lugn person. Så lugn att det gjorde livet svårt för mig under tonårstiden. Men självklart går vi alla igenom svåra situationer som man blir härdad av, så jag vill varken försöka framstå som ett offer eller snäll som ett lamm.

Man slutar vara naiv när man har sett “legitimt” våld, lagligt våld: polisens. Jag har sett deras ögon, antingen tomma eller hatfulla, och hört deras isande varningar: “Skingra er! Gå tillbaka hem!”. Jag har sett deras attacker, granater och, alltför ofta, deras slag. Jag har sett poliskontrollerna, visiteringarna, blockagen, häktningarna och fängelset. Jag har sett folk falla, blodiga, och dom som stympats. Liksom alla andra som demonstrerade den 9 februari hade jag fått veta att, än en gång, hade någon fått handen avsliten av en granat. Och sen såg jag inget mer på grund av all tårgas. Vi kunde knappt andas, nån av oss. Det var då jag bestämde mig för att sluta vara ett offer och istället kämpa. Det är jag stolt över. Stolt över att ha höjt huvudet, stolt över att inte ha gett efter för rädslan.

Jag började självklart med att demonstrera fredligt, precis som alla andra som fått känna av den repression gulväströrelsen är utsatt för. Och till vardags brukar jag alltid lösa problem genom att prata om saker och ting istället för att ta till nävarna. Men jag är övertygad om att i vissa lägen är konflikt nödvändigt. För till och med en debatt, hur “stor” den än må vara, kan ibland vara fejkad eller uppgjord på förhand. Det räcker med att organisatörerna ställer frågorna på ett sätt som passar dem. Vi får veta att statens skattkistor är tomma men så fort bankerna kommer i knipa, då kan man plötsligt pumpa in miljoner. Dom pratar med oss om “ekologisk hållbarhet” men ifrågasätter aldrig det system som bygger på produktion och konsumtion och som ligger till grund för klimatförändringarna (1). Vi är miljoner människor som skriker åt dem att deras system är ruttet men allt dom gör är att förklara för oss hur dom tänker göra för att rädda det.

Faktum är att allt är en fråga om precision. Det finns ett precist bruk av mjukhet, ett precist bruk av ord och ett precist bruk av våld.

Vi måste ta saken i egna händer och sluta upp med att böna och be makthavare som bara är fast beslutna att föra oss rätt in i väggen. Vi måste ta saker lite mer på allvar, stolt sträcka på oss och inse att vissa system, organisationer och företag förstör våra liv såväl som vår miljö och att vi en dag måste oskadliggöra dem. Det innebär aktion, det innebär handling, det innebär val: otillåten demonstration eller upprätthållande av allmän ordning?

Jag hör mycket dumt om detta på TV men det finns en dumhet som jag tycker är synnerligen grov. Nej, det finns ingen demonstrant som är ute efter att “döda snuten”. Syftet med sammandrabbningarna på gatan är att få polisen att dra sig tillbaka, att få dom att visa respekt: att ta sig ur ett blockage, ta sig fram till en av maktens byggnader eller helt enkelt ta tillbaka gatan. Dom som sedan den 17 november har hotat med att ta fram vapnen, dom som slår och stympar försvarslösa, obeväpnade demonstranter, som kväver dem i tårgas, det är inte så kallade “vandaler” utan ordningsstyrkor. Även om det knappt pratas om det i media så är alla dom hundratusentals personer som befunnit sig ute på rondellerna och på gatorna väl medvetna om det. Bakom deras hot och brutalitet gömmer sig rädsla. Och när man nått så långt, då betyder det oftast att revolutionen är nära.

Trots att jag aldrig har haft behov av att se mitt namn i pressen så är det tyvärr från och med nu det som kommer ske. Eftersom jag förväntar mig att domare och journalister kommer analysera och exponera mitt privatliv är det lika bra att jag tar till orden själv (2). Här kommer alltså min lilla historia. Efter en ganska ordinär uppväxt i en liten stad i Poitou flyttade jag till “storstan” i närheten. Det var av flera anledningar: börja plugga, komma hemifrån (även om jag älskar mina föräldrar) och börja ett aktivt liv. Inte för att hitta jobb och börja ta en massa lån och sånt, nej, utan för att resa, få nya erfarenheter, finna kärleken, uppleva galna saker, ja, äventyr, helt enkelt. Den som inte drömmer om sånt när man är sjutton måste helt enkelt vara störd.

Trots att det först var universitetet som gav mig den möjligheten tappade jag snabbt suget på grund av ledan och den rådande apatin. Sedan hade jag turen att hamna på ett möte i början av rörelsen mot omläggningen av pensionerna. Där fick jag syn på några som ville utföra en blockad mot universitetet. Några av dem ville ockupera en byggnad och stödja hamnarbetarna. Så dagen efter följde jag med dom för att bygga muren runt Medefs lokal och tagga “makt åt folket” på de splitternya byggstenarna. Det var dagen då den man jag nu är föddes.

Jag pluggade alltså historia eftersom vi brukade prata mycket om revolution och jag inte ville verka okunnig. Men det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för att lämna universitetet. Det var inget svårt beslut, inte bara för att man lärde sig långt mycket mer genom att läsa böcker än att gå på föreläsningar, utan också för att jag inte hade lust att sträva efter en högre social nivå bara för att bli en bekväm liten tjänsteman i det system jag ville bekämpa. Och det var då som det verkliga äventyret började.

Efter det bodde jag hos massor av kompisar, antingen i stan eller på landet, och det var då jag lärde mig att laga saker, och att bygga. Vi försökte göra allt själva istället för att jobba ihop pengar och köpa. Som ett hippie-liv, typ! Fast med den skillnaden att vi var väl medvetna om att vi inte skulle förändra världen genom att stänga in oss i vår egen lilla självförsörjande kokong. Så jag hade hela tiden kontakt med vad som hände inom politiken och mötte upp med folk som, precis som jag en gång i tiden, var med om deras första politiska rörelse.

Och det var så jag anslöt mig till gula västarna. Det är nu fyra månader sedan. Det är den vackraste och starkaste rörelse jag nånsin sett. Jag gav mig hän med kropp och själ, utan minsta tvekan. Den eftermiddag då jag greps var det vid flera tillfällen folk som kom fram till mig, hälsade, tackade och sa att jag skulle ta väl hand om mig. De gärningar jag anklagas för, både dom jag har begått och dom andra, är egentligen kollektiva. Och det är just det som makthavarna är rädda för. Det är därför dom förtrycker oss och håller oss isolerade i fängelset. Det är deras sätt att försöka få oss att vända oss mot varandra. Den snälle medborgaren mot den elake “vandalen”. Men i vilket fall som helst så verkar det inte som om varken batonger eller fängelse kan stoppa den här rörelsen. Jag stödjer dem som fortsätter av hela mitt hjärta.

Den 29 april, 2019, från insidan murarna på Fleury-Merogis

Thomas, gulväst

1. Detsamma gäller många offentliga miljöförespråkare som tycker att den där fattige typen som förorenar miljön inte längre ska få köra med sin gamla van från 90-talet, den som han håller liv i, reparerar och fixar med själv. Nej, istället ska man köpa ny bil var fjärde år med allra senaste high-tech och lägsta möjliga konsumtion.
   
2. Dessutom pratas det i tidningarna om mina tidigare domar för “skadegörelse”. Jag fick gräva djupt i minnet för att komma ihåg vad det gällde. Faktum är att det handlar om “stöld och skadegörelse i organiserad grupp”. Det vill säga, att när jag skulle ta mig över staketet för att återvinna mat från soptunnorna vid Carrefour Market de campagne blev det lite tilltryckt. Jag skojar inte. Det är det som är magin med straffbalkens formuleringar.

Länk till stödkommittén för Thomas P.
https://comitedesoutienathomasp.home.blog/?fbclid=IwAR3eV8Aata6TD2llkzu8V2jsXqCmfBFYRY7JdkS8HGsgzc8vKqexuH61-Ic

Det kommer bli lite långt, det här, men så många som möjligt måste få veta. En av våra vänner hade fått kallelse till åklagarens representant för att få ”en varning”.

När han kom dit i morse fick han två valmöjligheter:

1. Gå med på att underteckna varningen och därmed mot sin vilja erkänna att han haft för avsikt att delta i gruppering i syfte att begå skadegörelse etc. För ja, om du har skyddsmask så är det ju självklart för att du är våldsam och farlig, eller hur? Konsekvens: ingenting införs i brottsregistret, inga böter… men han kommer ändå vara registrerad i sex år!
2. Om han vägrar underteckna kommer utredningen öppnas igen, med domstol, advokat etc. (både för honom och för dom två andra som var med i bilen). Riskerad påföljd: 15 000 euro i böter och ett års fängelse. Dessutom riskerar han att få sina medborgerliga rättigheter indragna, indraget körkort, beslagtagen bil, inskrivning i brottsregistret och därmed ingen möjlighet att fortsätta arbeta som tjänsteman för allmännyttan… och som grädde på moset: risk att få sina barn fosterhemsplacerade!

Jag skojar inte… och lägger inte till nåt, heller! Det är precis vad representanten sa till honom i morse.

Medveten om att rättsväsendet förmodligen inte skulle visa någon som helst barmhärtighet och att de vill statuera exempel, samt med tanke på att han hade erkänt att han skulle till demonstration den dag han blev kontrollerad med två masker i sin ägo, ”valde” han alternativ nummer ett.

Alltså, nu har han rätt att demonstrera men bara i tillåtna demonstrationer och utan skyddsglasögon, utan mask och halsduk, utan nåt överhuvudtaget! Men med tanke på att han nu är registrerad så kan det mycket väl tänka sig att tas in i polisförvar i alla fall… för han är ju trots allt, och tänker förbli, en gulväst.

Jag personligen tycker att han ställdes inför ett omöjligt val och att det enbart var för att skrämmas. Var är rättvisan i detta? Var är våra rättigheter?

Ni som inte är, eller inte längre är, gulvästar, ta lite tid att fundera över detta. Sluta tro på allt dom säger! Dom som tas in av polisen, eller fastnar i kontroller, alla dom är inte onda ligister! Dom som beskjuts med tårgas, som fastnar i polisens blockage, som blir slagna mitt under en demonstration, dom är inte bråkstakar som attackerar ordningsstyrkan! Kom och prata med oss, lyssna på vad vi tvingas utstå när vi demonstrerar och ibland när vi stoppas i poliskontrollerna! Då kommer ni få två sidor av historien, och dessutom bevis på det.

Vi är och förblir solidariska med varann! Kraft och ära!

TÉMOIGNAGE

Mon blabla va être un peu long, mais il faut qu’un max de personnes soient au courant. 
Ce matin, un de nos amis était convoqué devant le délégué du procureur pour un ”rappel à la loi ”

Suite à un contrôle de son véhicule, lorsque nous nous rendions en manif, les FO ont saisi 2 masques qui se trouvaient dans son coffre (vous savez, ces armes de destruction massive tout comme le sérum phy !!) 

Deux options lui ont été proposé ce matin:
1) il accepte de signer le rappel à la loi et donc ”avoue” contre son gré qu’il reconnait avoir eu l’intention de participer à un rassemblement dans le but de commettre des dégradations, etc car oui si vous avez un masque c’est forcément que vous êtes dangereux et violent hein !! 
Conséquences: pas d’inscription au casier, pas d’amende mais un FICHAGE PENDANT 6 ANS ! 

2) Il refuse de signer et la c’est réouverture de l’enquête, TGI, avocat, etc (pour lui ainsi que pour les 2 personnes qui étaient avec lui dans le véhicule !!) 
Peine encourue, 15 000 euros d’amende et un an de prison, plus possibilité du retrait des droits civiques, retrait de permis, saisie du véhicule, inscription sur le casier donc plus moyen de travailler dans la fonction publique et CERISE SUR LE GÂTEAU, risque de placement de ses enfants en foyer !!! 
Je n’invente rien, je n’en rajoute pas, c’est ce que le délégué lui a dit ce matin !!! 

Ayant reconnu le jour du contrôle se rendre à la manif et vu les 2 masques confisqués, il a ”choisi” l’option 1), sachant que la justice aurait sans doute été sans pitié, vu qu’il faut faire des exemples ! 

Donc, il a le droit d’aller en manif mais seulement celles qui seront déclarées, mais sans lunette, sans masque, sans écharpe, sans rien de rien !! Mais vu qu’il est fiché, il pourra peut être se retrouver malgré tout en GaV…. 
Malgré tout, il est et restera gilet jaune. 

Perso, je trouve qu’il n’a pas eu le choix, c’est de l’intimidation pure et simple. Ou est la justice dans tout cela ?? Ou sont nos droits ?? 
Vous qui n’êtes pas/plus GJ, prenez le temps de réfléchir à tout cela. 
Arreter de croire tout et n’importe quoi ! Tous ceux qui se font arrêter ou contrôler ne sont pas de vilains casseurs, tous ceux qui se font gazer, nasser, frapper en manif ne sont pas des fouteurs de merde qui attaquent les FO !! 
Venez discuter avec nous, ecoutez ce que nous subissons en manif ou lors de certains contrôles, vous aurez ainsi les deux versions de l’histoire avec preuves à l’appui.

Nous sommes et resterons solidaires, force et honneur 

Följande text kommer från en kvinna, administratör för en sida som samlar in och publicerar vittnesmål från gulvästar om ofta traumatiska möten med franska ordningsstyrkor.

Publiceringen på denna blog ska inte ses som ett ställningstagande för black blocs utan som en önskan att ge en röst åt dem som sällan blir hörda.

Ikväll är det dags för mig att ge mitt eget vittnesmål och delge er mina tankar…

Tills för ungefär ett eller två år sedan följde jag hela tiden våra internationella medier: TF1, M6, LCI, BFM och alla dom andra, ja, ni fattar! Jag svalde det dom sa, ord för ord utan att ställa frågor, och trodde på allt! Kriget i förorten? Notre Dame des Landes (ekologiskt värdefullt område som ockuperades i protest mot ett flygplatsbygge, ndtr.)? Detta är bara två exempel. Medierna ville få oss att tro att det var såna som bara klagade över “småsaker”.

Så började jag höra talas om black blocs, såg reportage på TV och klassade dom förstås i kategorin för dom elaka. Det var ju det medierna sa till oss! Dom är våldsamma, hatfulla, rasistiska (Konstigt, tycker mig känna igen såna anklagelser nånstans ifrån.)

Vi fick veta att dom var onda! Dom kommer till demonstrationer för att krossa butiksfönster, bränna bilar, kasta saker, ge sig på polisen, slå folk och gömma sig bakom sina banderoller för att bryta upp gatsten…

Men sen, allteftersom veckorna gick, nästan ända sedan början av gulväströrelsen, satte jag mig in i ämnet. Jag sökte fakta om dessa black blocs, mycket fakta, lärde känna flera av dem via sociala medier och pratade mycket med dem. Och resultatet är ett helt annat än det som TV-kanalerna programmerar oss att tro och tycka.

Faktum är att merparten av dess medlemmar är anti-kapitalister och när dom kommer till demonstrationerna har dom bara sönder bankomater, lyxbilar, lyxbutiker och snabbmatsrestauranger som inte betalar skatt i Frankrike. Dom går väldigt ofta i fronten i demonstrationståget med öppna paraplyer för att skydda sig mot tårgasen. Oftast är det också dom som tar emot de första slagen

Trots att jag inte lagt ut allt på sidan än så har jag läst många vittnesmål av demonstranter som berättar om hur de blivit skyddade av dessa män och kvinnor, alla maskerade och klädda i svart. Demonstranter som vittnar om hur dom fått hjälp av dem att sätta sig i säkerhet när de skadats, träffats av granater eller skott med LBD, eller hur dom fått hjälp att ta fram sig till street medics…

Jag har läst vittnesmål skrivna av sådana som tackat dem för att de räddat livet på dem under ordningsstyrkornas attacker och av sådana som fått hjälp att ta sig bort från tårgasen när dom knappt kunnat andas. Jag har läst om barn som råkat befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt men som satts i säkerhet av dessa svartklädda personer.

Ursäkta mitt språk, men jämfört med andra har dom stake! Dom överger inte någon utan håller ihop, tätt sammansvetsade, med hjälp av tecken och visslingar.

Precis som vi har dom jobb, familj, barn, vänner och varje lördag ansluter dom sig till gulvästarnas demonstrationer. Och precis som vi hoppas dom på att kunna förändra världen och dess värderingar!

Varenda lördag får vi höra att deltagandet i demonstrationerna sjunker… helt normalt med tanke på all repression och allt polisvåld. Folk är rädda för att ge sig ut på gatan och höja rösten, för att behöva kämpa mot slag, mot batonger, mot att hamna mitt i tårgasen eller i en timslång polisblockad. Men BB, dom är alltid där, även om dom inte är överens med vår pacifism, även om dom tycker vi är fega som låter oss skyfflas runt som en skock får. Jag kan förstå dem, precis som jag förstår alla dom gulvästar som vill fortsätta vara fredliga!

Så nu ikväll kan jag med ärlighet skriva följande, att när jag nästa gång ger mig ut för att demonstrera, och om jag hamnar inför en grupp ordningspoliser (dom som egentligen är tänkta att skydda oss) och med några BB i närheten, då kommer jag lita fullt ut på BB!

Jag vet att alla inte kommer vara överens med mig nu när jag beskrivit mina tankar, men jag skriver det av hela mitt hjärta och ikväll vill jag hedra dem. En kram till alla dom som jag pratat med, som visat mig förtroende och utlämnat sig, till alla dom som hälsar när vi stöter på varann. Var rädda om er!

11 maj, 2019

TEMOIGNAGE

Ce soir, je vais vous livrer mon témoignage et mon ressenti à moi…

Il y a 1 ou 2 ans en arrière, j’écoutais et je regardais beaucoup nos médias internationaux : TF1 – M6 – LCI – BFM et compagnie, vous voyez quoi !

Je prenais tout ce qu’ils disaient au pied de la lettre, sans chercher à comprendre, et je croyais tout ce qu’ils disaient ! La guerre des Cités ? Notre Dame des Landes ? Juste 2 exemples…

Ceux qui se plaignaient que des ”cas” bien sûr; comme les médias voulaient nous le faire croire !

Je commençais à entendre parler des Black blocs, je voyais des reportages tv, et je les cataloguais aussi dans la catégorie des méchants ! Forcément les médias nous le disaient ! Ils sont violents, haineux, racistes (Bizarre j’ai déja entendu ça quelque part)

On nous disait que c’était des méchants ! Ils viennent sur les manifestations pour casser les vitrines, brûler les voitures, jeter du matériel urbain, casser du flic, taper les gens, se cacher derrière leurs banderoles pour défaire les pavés…

Et puis, au fur et à mesure des semaines, depuis presque le début du mouvement des gilets jaunes, je me suis penchée sérieusement sur la question de ces black blocs, j’ai fais des recherches, beaucoup de recherches, je me suis liée avec certains d’entre eux, par le biais des réseaux sociaux, et j’ai beaucoup parlé avec eux. Et le résultat, est tout à fait autre, que ce que les chaînes tv nous ont formatés à croire et penser.

En fait, la plupart de ses membres sont anti capitalistes, et quand ils viennent sur les manifestations, ils ne font que casser les guichets de banques, les voitures ou magasins de luxes, fast food et autres, qui ne paient pas leurs impôts en France…

Ils sont très souvent en tête de cortège des manifestations, parapluies ouverts pour se protéger des gaz etc, et très souvent aussi, prennent les premiers coups.

J’ai lu beaucoup de témoignages (je ne les ais pas encore tous mis en ligne sur cette page) – de manifestants qui ont été protégés par ses hommes ou femmes, tout vêtus de noirs, cagoulés, qui les ont mis à l’abri quand ils étaient blessés, touchés par des tirs de lbd ou des grenades, orientés vers des streets medics…

J’ai lu des témoignages de personnes qui les remerciait de leur avoir sauvés la vie, face à des charges des FO, des personnes, mises à l’abri par leurs soins, quand ils suffoquaient sous les gaz, des enfants, qui étaient au mauvais endroit, au mauvais moment, exfiltrés par ses membres en noirs.

Eux, contrairement aux autres, pardonnez-moi l’expression, ont des couilles ! Ils ne laissent personne derrière eux, ils font bloc, soudés, ont leurs signes de rassemblement, sifflements.

Ils sont comme nous, ont des métiers, des familles, des enfants, des amis, et chaque samedi, ils rejoignent les manifestations des gilets jaunes, en esperant, comme nous, gilets jaunes, changer le monde et ses valeurs !

On nous dit chaque samedi que les manifestations sont en baisses, normal avec la répression et la violence policière, les gens ont peur de sortir dans la rue et revendiquer, se rebiffer face aux coups, aux mattraques, au nassage, au gazage, mais les bb, eux sont toujours là, même s’ils ne sont pas d’accord avec notre pacifisme, qu’ils nous traitent de lâches, de moutons, je peux les comprendre, comme je comprends les gilets jaunes, qui veulent continuer avec le pacifisme !

Et ce soir, j’écris là, honnêtement, quand je retournerais en manifestation,et si j’ai en face de moi un escadron des FO (qui sont sensés nous protéger) – et quelques BB je ferais aveuglément confiance aux bb !

Je sais, que je ne vais pas faire l’hunanimité ici, en livrant mon ressenti, mais, j’écris toujours avec mon coeur et mes trippes, et ce soir, je voulais leur rendre hommage…

J’embrasse tous ceux à qui j’ai parlé, ceux qui m’ont fait confiance et se sont livrés, ceux qui me font un petit coucou régulièrement, faîtes très attention à vous !

FORCE ET HONNEUR!

Jag måste bara få berätta vad som hände idag… men får kanske börja med att säga att jag är kvinna… men, alltså… demon funkar ganska bra tills CRS börjar ösa på rätt så brutalt med både tårgas och granater. Sen jagar dom oss längs smågatorna och skjuter med flashball… och vi… ja, vi gör förstås allt för att komma undan.

Men förgäves… för sent… dom är överallt och jag har slut på krafter. BAC-poliserna blockerar vägen framåt, jag är helt slut och lyfter armarna för att visa att jag är fredlig… och jackpot… det är istället två killar framför mig som får ta emot batongslagen. En av dom sjunger sin revolutionära sång, där mitt i slagen, innan han till sist ger sig. Jag vet inte vilket håll jag ska titta åt, då plötsligt, bang, en av cowboysen från BAC-ligan trycker upp mig mot en vägg och vrålar:

-Töm väskan! Nu! Annars får du på käften, är det det du vill?

Jag lyder och tömmer väskan. När han får syn på min GoPro säger han åt mig att kasta den på marken och jag lyder än en gång. Så kommer min kompis fram till oss för att jag inte ska vara ensam mitt i all den här skiten men då är det istället hennes tur att bli upptryckt mot väggen. Samtidigt gör cowboyen allt för att skrämmas och vrålar åt mitt håll:

-Vafan gör du här, egentligen? Är du här för slåss mot snuten, eller?

-Nä… jag är här för att demonstrera för mina rättigheter!

-Och för att slåss mot snuten, eller hur?

-Nej, jag är fredlig, sa jag ju…

 Då plockar han upp min GoPro och utbrister:

-Vad är det här? Har du filmat, eller?

-Ja, jo…, svarar jag, det har jag… jag har filmat demon, alltså, men det är väl inget konstigt? Dessutom funkade det inte.

Killen bråkar i sisådär femton år för att få igång min GoPro men till slut ber han mig sätta på den. Då tittar han på den i kanske två sekunder innan han lyfter blicken och sen ger mig en käftsmäll, en rak höger, jag som bara står där mot väggen med armarna i luften. Så säger han…

-Vafan är det med dig? Tycker du det är kul, eller?

… medan folk som passerar häpet stirrar på oss och hans roade kollegor flinar. Jag svarar darrigt att det bara är att han plockar ur minneskortet och att han sen kan låta mig gå. Detta passar tydligen bra för han plockar ur kortet och behåller det medan resten hamnar på marken.

Då kommer det fram ett befäl som låter mig ta ner armarna, kanske för att lugna sin kollega. Dom söker igenom min telefon och tar kort på mitt ID samt på mig både framifrån och i profil. Sen ställer dom frågor som om jag vore terrorist eller nåt innan killen till slut säger…

-Plocka ihop dina grejer!

…. ställer sig panna mot panna…

-Lyssna nu noga… du får en enda chans att sticka hem… om jag ser dig gå tillbaka till demon… eller om jag så bara ser dig på stan igen… då kommer du hamna på stationen… och det i en jävligt lång stund!

… och till sist, fortfarande lika vänligt, förstås:

-Nu har jag varnat dig, fattar du?

-Öh, visst… så då ses vi alltså nästa lördag?

Sen går jag därifrån och det är då jag får syn på ett tjugotal personer som blir illa behandlade, stående på knä på marken med sina ansikten mot väggen.

Leve Frankrike! De mänskliga rättigheternas land!

TEMOIGNAGE BORDEAUX LE 30 MARS 2019

Bon faut quand même que je vous raconte ma mésaventure d’aujourd’hui..je precise je suis une femme …bref.. alors que la manif se passer plutôt bien la dispersion à la lacrymo et à la grenade assez brutale par les crs à commencé..pris en chasse dans les petites rue par les crs a coups de flash ball on essaye de s’échapper tant bien que mal.

Mais sans résultat.. ils sortent de partout, a bout de souffle..trop tard…la bac bloque le.passage direct par devant, je suis cuite je lève les bras direct en guise de pacifisme …et la jackpot…deux mec se font defoncer devant moi a coup de matraque ( lun deux chantant sa chanson révolutionnaire jusquau bout dla matraque m a limite fait chialer) je savais pas ou regarder et la…bam roger le cowboy de la bande de bac a sable me met contre un mur et me cris gentiment :
_” tu vide ton sac de suite ou j’te tarte la gueule c’est ca que tu veux ?!!
J’obeis vide mon sac et il voit ma go pro, me demande de La jeter par terre..
Je continue a m’executer…

Mon amie arrive pour pas me laisser seule dans ma merde, mais elle se fait plaquer au mur de son côté à son tour..
– tu fou quoi ici hein tu viens casser du flic c’est ça!( toujours en hurlant devant moi à m’ intimider).
– non moi j’suis venu manifester pour mes droits ! 
– et pour casser du flic hein!? 
– non je repete je suis pacifiste..
Il attrape ma go pro et me dit et ca c’est quoi ? hein ta filmer quoi!? Je lui réponds ben j’ai filmer la manif y’a rien d’exceptionnel et en plus ca n’a pas marcher. 
Le mec bataille 15 ans avec ma go pro pour finir de me demander de l’allumer et la il regarde 2 secondes la gopro, lève le regard et me met une grande tarte dans la gueule( un joli revers) (moi toujours bras levé contre le mur) et me dit et ca cest quoi ca hein ca t’amuse hein?!Les passant et temoins médusés,ses collègues amusés….

Je lui repond toute tremblante qu’il a qu’à prende ma carte sd et me laisser tranquille… ca lui convient aparement…, il enlève ma carte sd jete mon matos au sol et La garde..
un chef arive me fait baisser les bras essayant peut etre d’apaiser son collegue, on fouille mon téléphone on prend photo de ma pièce d’identité et de moi face et profil on me pose des questions d’où je vis etc comme.une terroriste.bref le mec me dit range tes affaires et il se met limite front a front avec moi et me dit; écoute moi bien jte donne une chance une seul chance de repartir chez toi si jte vois rejoindre la manif ou que j’te recroises, tu vas passer un sale quart d’heure en garde vu, j’ taurais prévenu t’as compris!?…( toujours aussi aimable bien-sûr)
-Hum, ok a samedi prochain alors !
Je repars et là, je vois, une vingtaine de personne agenouillées au sol, face contre le mur, en train de se faire malmenés..
Vive la france ! Pays des Droits de l’ homme.. et de La femme hein.

I lördags var jag på bar l’Autan för en drink. Jag hade gått dit själv, precis som jag brukar, för att läsa tidning och dricka kaffe eller ta en öl. Det var fullt på terrassen och självklart var det många demonstranter där. Polisbilarna var på väg tillbaka till stationerna men tog pliktskyldigast en vända förbi baren där de möttes av burop och svordomar från bargäster som pekade finger åt dem. Poliserna svarade med att peka finger genom rutan.

Klockan är 22.22 då flera polisfordon stannar nedanför terrassen och kvällen tar en helt ny vändning. Ett tiotal poliser går till attack mot gästerna på baren med slag och knuffningar. Stolar flyger i luften och folk försöker försvara sig eller fly. Jag befinner mig inne i baren där en ung man blir slagen av fem poliser. Djupt chockad går jag ut på gatan för att komma bort från alltihop när jag överraskas bakifrån av två poliser som rycker tag i mina armar och sätter på mig handfängsel. Två andra kommer dit och tar tag i mina ben som om jag vore en säck potatis. Sedan hivar de in mig i polistransporten.

Inne i fordonet trycker två av poliserna med sina fötter på mig och kallar mig “horunge”, “förbannade vänstersvin”, “din lilla skit, nu är du inte så tuff längre, va?”. En av dem knuffar på mig och säger att jag ska sätta mig ordentligt medan en annan placerar ena foten på min höft som om jag vore ett fällt bytesdjur. Polismännen fortsätter förolämpa…“satans konstnär” och “sätt dig upp, ditt rövhål”… men jag svarar inte. Då är det en av dem som drar mig baklänges och vrålar: “Sätt dig upp, din jävla idiot! Sitt ordentligt, förbannade rövhål!”. Samtidigt säger en av de två chaufförerna högt: “Vi ska se till och stänga den där jävla vänsterpuben!”

När vi stannar och kliver ut vid polisstationen i centrum rycker en av poliserna tag i mig, trycker upp mig hårt mot fordonet och muttrar hotfullt: “Du, din lille skit, om du fortsätter kaxa dig ska jag ge dig på käften, satans horunge.”

Inne i byggnaden knuffar dom bort mig i ett hörn medan dom skriker att jag ska sätta mig. Så tar någon en bild av mig med sin mobil och sedan delar poliserna fotot sinsemellan på sina privata telefoner. Efteråt sätter de fast mig så hårt vid en bänk att jag skulle skada handlederna om jag försökte röra mig. Den polisman som tidigare hotat mig kommer tillbaka och anklagar mig för att, enligt honom, inte sitta ordentligt (och han gör det inför sina kollegor).

Sedan dyker killen från baren upp, han som blev slagen, och han är alldeles blodig med bruten näsa och blåtira. Trots att jag inte känner honom frågar jag hur han mår och försöker få veta om han är okej, men en ung, kvinnlig polis säger åt oss att “hålla käften”.

Tiden går och klockan är runt midnatt, eller kanske ett, när vi förs över till polisstationer i utkanterna av Toulouse för att tillbringa natten. De släpper mig dagen efter, runt klockan 18, söndagen den 14 april.

TEMOIGNAGE D’UN SIMPLE PASSANT A TOULOUSE :

“Ce samedi, j’étais venu boire un verre, seul à l’Autan, comme il m’arrive souvent d’y passer, pour lire un journal, boire un café, une bière. La terrasse était pleine, avec en tout logique une bonne partie de manifestants. Les camions de policiers rentrant au bercail et passant obligatoirement devant le bar, les personnes assissent à la terrasse se sont mises à huer à leur encontre et à les maudir. Ces derniers ont répondu par des doigts d’honneur collés à la fenêtre.

Mais la soirée prend un autre tournant lorsqu’à 22h22, plusieurs camions de police s’arrêtent au pied de la terrasse, puis une dizaine de policiers chargent, écrasant, bousculant, frappant dans la masse. Les chaises volent, les gens essayent de se défendre, s’enfuient. Je me retrouve dans le bar, un jeune homme se fait tabasser par cinq policiers. Je ressors, je suis choqué, j’essaye de me remettre de mes émotions quand deux policiers me surprennent, arrivés de derrière, me prennent les bras, me menottent. Deux autres arrivent, me prennent les jambes et me lancent comme un vulgaire sac dans le camion. Une fois dans le camion, deux policiers me poussent avec leurs pieds m’insultant de « fils de pute », « enculé de gaucho de merde », « petite merde tu fais plus le malin ». L’un d’eux me pousse, me demandant de me mettre correctement, l’autre a son pied posé sur mon bassin comme si j’étais un gibier de chasse. Les policiers continuent les insultes, je ne réplique pas, ils continuent « putain d’artiste », « assis-toi enculé », pour m’asseoir l’un d’eux me tire en arrière en me criant dessus « assieds-toi connard, assieds-toi correctement enculé ». L’un des deux conducteurs parle tout haut, disant « on va le faire fermer ce sale bar de gauchos ».

Nous arrivons au commissariat central, on me fait sortir du fourgon, quand un des policiers m’attrape, me plaque violemment contre le véhicule, me menaçant « continue à faire le malin petit enculé et je vais te baiser la gueule fils de pute ». Une fois dans le bâtiment, on me pousse dans un coin, on me crie dessus en me demandant de m’asseoir, puis quelqu’un me prend en photo avec son téléphone portable et les policiers se partagent la photo sur leurs téléphones personnels. On m’attache ensuite à un banc, tellement serré que je ne peux absolument pas bouger sous peine de m‘abimer fortement les mains. Le même policier qui m’avait menacé repasse me réprimander car je suis mal assis selon lui (toujours devant ses collègues).

En face de moi arrive la personne qui s’est fait tabasser dans le bar, le visage en sang, le nez tordu, un oeil poché. Je ne le connais pas, j’essaye de lui demander s’il va bien, alors un autre policier nous dit de fermer notre gueule, je continue de parler, une jeune policière s’en mêle, nous disant de fermer notre « gueule ». Le temps passe, vers minuit – une heure du matin on nous transfère dans des commissariats aux alentours de Toulouse pour la nuit. Je suis libéré le lendemain, dimanche 14 avril vers 18h.”

John Pierrefitte: ”Hej alla! Efter att ha stött på problem vid demonstrationen i Lyon den 6/4 2019 skulle jag vilja bidra med ett vittnesmål angående ordningsstyrkornas dåliga sätt att bemöta en street-medic. Denne medic är jag.

Detta är vad som hände: alldeles i början av demonstrationen när ordningsstyrkorna bad oss röra oss framåt fick jag tre batongslag i lårhöjd trots att vi lydde order. Jag tvingades då få vård av en av mina kollegor. Vi fortsatte demonstrationen och nådde fram till ett kvarter där ordningsstyrkorna var mer än otäcka.

Jag såg gulvästar bli slagna med batong, bli gasade och beskjutna med Flash Ball. Till och med sådana som var på marken. Vi var i en krigszon. Jag har aldrig tidigare sett något sådant i Lyon. En man ur ordningsstyrkan kom fram till mig, gav mig ett knytnävsslag och drog hårt först i gasmasken, sedan i glasögonen. (…) Han bad mig ta dem av mig men jag kunde inte för vi stod med huvudena mot varandra. Till slut var det gummibandet som gav vika. Det säger en hel del om kraften i våldet.

Denne “snälle farbror” fortsatte sedan med att förolämpa mig och utöva påtryckningar. Jag tror det var för att få mig att inte återvända till demonstrationen. Denna gång kunde jag inte lämna in någon anmälan eftersom jag inte fick några blåmärken eller synliga skador. Det är därför jag skriver detta vittnesmål. Jag vill understryka att detta inte var gendarmer (franska ordningsstyrkor är uppdelade i olika grupper av police nationale och av gendarmerie, ndtr.) Men det kan jag säga er, att inget kommer stoppa mig från att återvända till demonstrationerna för att hjälpa skadade.

Jag kommer fortsätta låta min kompetens tjäna människor på det sätt jag alltid har – på jobbet, i föreningar eller helt enkelt i privatlivet.

Med detta vittnesmål tackar jag för mig och önskar er alla en bra vecka! Vi ger oss aldrig!”

TEMOIGNAGE DE JOHN PIERREFITTE :

”Bonjour tout le monde suite à un problème dans la manifestation de Lyon le 06/04/2019 je souhaite apporter un témoignage concernant les mauvaises pratiques des forces de l’ordre envers un Medic.

Ce Medic c’est moi.

Voici ce qui s’est passé : en tout début de manif alors que les forces de l’ordre nous demander d’avancer, j’ai reçu 3 coups de matraque au niveau de la cuisse alors qu’on exécutait leurs ordres. Je me suis donc fait soigné par une de mes collègues. Nous avons continué la manifestation et nous sommes arrivés dans un quartier où les forces de l’ordre étaient plus que méchants.

J’ai vu des gilets jaunes se faire matraquer, gazer et tirer dessus au flash Ball et même ceux qui étaient au sol. Nous étions en zone de guerre. Je n’avais jamais vu ça sur Lyon. Un monsieur des forces de l’ordre s’est rapproché de moi et il m’a mis une droite et m’a tiré violemment par le masque à gaz et ensuite par mes lunettes. Vous verrez sur cette vidéo l’action de mes propos. Il m’a demandé de les enlever mais je n’y arrivais pas car on était tête contre tête. Ce sont les élastiques qui ont cédé pour vous dire la violence.

Ce gentil monsieur par la suite m’a insulté, mis la pression. Je pense que c’était pour me dissuader de revenir à la manifestation. Cette fois-ci je n’ai pas pu porter plainte car je n’ai ni bleu, ni hématome d’où mon témoignage. Je tiens à préciser que ce n’était nullement des gendarmes. Mais je vous le dit, rien ni personne ne m’empêchera de retourner dans les manifestations et de porter secours à toutes les personnes blessées.

Je continuerai à mettre mes compétences au service des gens comme je l’ai toujours fait, que ce soit dans mon travail, dans mes associations ou tout simplement dans ma vie privée.

Sur ce témoignage je vous laisse et vous souhaite à tous une bonne semaine. On ne lâchera rien !”