Vittnesmål, Paris, 13 juli 2019
Denna akt skulle komma att bli väldigt annorlunda mot förra lördagens. Då, den 6 juli, gjorde polisen några attacker och sköt tårgas vid ett par-tre tillfällen, men i det stora hela gick det lugnt till.
Demonstrationsrutten för dagens akt är godkänd av prefekturen och lagd enligt följande: Stalingrad – Rue Lafayette – Pl. de Valenciennes – Bd. de Magenta – Pl. de la République (paus) – Av. de la République – Pl. Métvier – Bd. de Ménilmonant – Bd. Philippe Auguste – Pl. de la Nation (paus) – Bd. Diderot – Quai de la Rapée – Pl. Mazas.
De krav som lyfts fram av dagens demonstranter är “inga hyror över 400 euro för utsatta familjer och ingen sänkning av APL”. (Aides personnelles au logement, motsv. bostadsbidrag). I leden syns även en banderoll med krav om amnesti för gulvästar.
Jag och min kompis är sena och missar starten vid Place Stalingrad, samt turen in genom Gare du Nord, men ansluter kort därefter. Jag märker genast att det är spänt mellan demonstranter och ordningsstyrkor och att stämningen är helt annorlunda mot förra lördagen.
Första pausen är på Place de la République. Det hettar till längst fram och det är när jag håller på att fotografera som jag hör demonstranter ropa “Ça charge!” och sekunden därefter: ordningsstyrkornas attack. Däremot hör jag dem inte varna innan, vilket regelverket säger att de ska göra. Tur nog är attacken kort, så efter en snabb rusning kan vi fortsätta i lugn och ro.
Sedan tar sig demonstrationståget vidare via Nation. Det är hela tiden mycket spänt mellan demonstranter och ordningsstyrkor och vi stoppas flera gånger. Vid ett tillfälle detonerar något, förmodligen en granat, precis intill mig, så nära att det ringer i örat. Det börjar kännas som att ordningsstyrkorna verkligen inte vill att vi ska fullfölja demonstrationen och till slut är vi osäkra på vilken väg vi ska ta.
Så, i ena änden av Avenue Ledru-Rollin, hamnar demonstrationståget framför ännu en avspärrning. Vi gör en tvär sväng för att, som jag tolkar det, undvika att bli stoppade än en gång och tar oss springande in på avenyn, vilken inte ingick i den ursprungliga rutten. Eller om ordningsstyrkorna medvetet styrde in oss där, det är svårt att veta i ögonblickets hetta. Men det är då, när vi rusar in på Av. Ledru-Rollin, som jag börjar ana att det verkligen kommer hetta till. Och bara några minuter senare sprider sig rädslan i demonstrationståget. Först förstår jag inte varför, men så vrider jag huvudet och där, högst trettio meter åt höger inne på en sidogata: en stor grupp med voltigeurs… den ökända motorcykelpolisen i vita hjälmar, visiren stängda, händerna på gasen, lyktorna ilsket mot oss, dovt mullrande motorer… plötsligt knyter sig magen, jag ser de andra demonstranterna öka stegen, rycka tag i lösa föremål, vad som helst, och slänga ut bakom sig på gatan i panikartade barrikader… cyklar, mopeder, soptunnor…
Så är vi plötsligt instängda mellan höga hus på båda sidor, ordningsstyrkor som pressar på både fram- och bakifrån, samt motorcykelpolis på väg in från sidogatan. Och då, tårgasen, tjock och kompakt, som väller in och sticker som nålar i ögonen. Folk rusar åt alla håll, jag vet inte vart jag ska ta vägen, men hör nån vråla “Vänster!” och medan demonstrationståget splittras bakom oss tar jag mig in på en sidogata tillsammans med några andra. Och när vi når kvarteret bredvid är det som två olika världar. Tårögda och hostande lämnar vi vad som mest liknar en krigszon och stiger ut bland shoppande turister och fridfulla uteserveringar. Jag ser mig häpet om… hur är det möjligt? Är folk verkligen inte medvetna om vad som händer i kvarteret intill? Eller är sådana här scener numer så vanliga att ingen längre bryr sig?
För att smälta in bland turisterna drar vi av oss allt gult och tar oss runt kvarteret till Place de la Bastille där ordningsstyrkorna ställt upp en avspärrning. Tur nog befinner vi oss på rätt sida medan de demonstranter som kommer från andra hållet sätts i ett flera timmar långt blockage på gatan mitt i den gassande solen. Fler sluter upp utanför blockaget och där stannar vi i sång, slagord och solidaritet med dem som står instängda.
Ytterligare demonstranter strömmar till mot Place de la Bastille via Rue de Charenton men ordningsstyrkorna gasar dem på nytt. När jag står där och på avstånd ser den täta röken stiga mellan husväggarna frågar jag mig än en gång hur något sådant kan få ske i ett västeuropeiskt land utan att omvärlden protesterar. Tänk, alla dem inne på gatan, de allra flesta utan skydd mot gasen! Och tänk, boende i husen intill, om de har ett fönster öppet och ett sovande barn, gasen tränger ju in överallt! Det är helt galet, det som pågår i Frankrike!
Detta är Akt 35 såsom jag upplevde den. Andra kan ha en annan bild beroende på var i demonstrationståget man befann sig.
Live-inspelning, okommenterad (19.33) av La mule du Pape: ”Gilets Jaunes, Acte 35: Paris ne se rendra pas”
Live-inspelning, okommenterad (45.00), från Akt 35:
https://www.youtube.com/watch?v=cQ1GakwTMmA
Specialakt, 14 juli, Paris (vittnesmål)
Inför nationaldagen 2019 hade gulvästgrupperna gått ut med en internationell uppmaning om att samlas i publiken vid paraden på Champs-Elysées för att visa rörelsens missnöje med president Macrons politik.
Turerna var många och diskussionerna heta om hur denna “specialakt” skulle utformas och inte ens på morgonen före militärparaden visste gulvästarna exakt vilken strategi som var lämpligast. Men ett var iallafall säkert, och det var att det inte skulle vara någon idé att försöka ta med sig neonvästar dit. Poliskontroller med obligatorisk genomsökning av väskor var att vänta. Ett antal personer dristade sig dock till att stoppa gula ballonger i fickan innan de smälte in i folkmassan på Champs-Elysées. I demonstranternas ögon visade det sig sedan vara en framgångsrik taktik att lämna neonvästarna hemma.
Så var det dags för den stora paraden längs avenyn fram till Triumfbågen. När Macron passerade blev han högljutt utbuad. Detta hördes i direktsändning i såväl fransk som utländsk media, vilket var syftet med aktionen. Sedan sjöng gulvästarna sina kampsånger, de få som hade ballonger viftade med dem och polisen ingrep genast. Under förmiddagen togs flera av rörelsens frontfigurer in i polisförvar samtidigt som ett stort antal gulvästar sattes på en buss och kördes till en av polisens uppsamlingsplatser i Paris.
De gulvästar som inte befann sig i publiken under paraden grupperade sig i omgivande kvarter, hela tiden utan sina neonvästar. Manifestationer uppstod spontant med stundtals intensiva möten med ordningsstyrkorna.
Slutligen, efter paradens slut, sökte sig samtliga demonstranter mot Champs-Elysées där de grupperades med hjälp av sånger och slagord. Turisterna såg sig om i en blandning av chock, förundran och nyfikenhet och många filmade vad som pågick. Det dröjde inte länge förrän de första barrikaderna drogs ihop, nu med hjälp av de avspärrningar som polisen själv ställt dit och använt under förmiddagens parad. Ordningsstyrkorna svarade genast med tårgas, vilket fick många turister av bege sig därifrån. Viss vandalism uppstod. När Black Block gjorde entré på avenyn möttes de med applåder.
Sevärd länk om nationaldagen: