Varför Macron inte kommer ge efter för gula västarna – om ”Crépuscule” av Juan Branco

Publicerat på Blogs Médiapart, 2019-03-22, författare: Guillaume Quintin

Sedan den 17 november, sedan arton veckor eller totalt fyra månader tillbaka, ger gulväströrelsen uttryck för fransmännens vrede över den ultra-liberala, orättvisa och socialt våldsamma politik som förs av Macron. Rörelsen har ett massivt stöd av fransmännen, 60% till 80%, beroende på vilken vecka som mäts och vilket opinionsinstitut som utför mätningen. Men Macron kommer inte ge med sig, inte för att han inte vill, utan för att han inte kan.

Konstigt nog så finns det en punkt som tycks undgå till och med de allra mest slipade analytikerna av fransk politik: Macron är inte en president “som alla andra”.

När jag säger “som alla andra” menar jag att i motsats till alla hans föregångare under den femte republiken, från Giscard till Hollande, som till exempel Mitterrand, Chirac eller Sarkozy, så kommer inte Macron från den politiska sfären. Före 7 maj 2017 hade han aldrig haft ett politiskt uppdrag, aldrig deltagit i politisk verksamhet, aldrig varit medlem i ett parti och har alltså ingen verklig “legitimitet” när han ställer upp som kandidat i presidentvalet. Inte om man jämför med hans föregångare, vilka till exempel varit borgmästare i Paris, rådgivare i Corrèze eller parlamentsledamot för Nièvre. Han har alltså, enligt egna ord, “ingen tillhörighet” varken till höger eller vänster. Det var delvis det som förförde en stor del av hans väljarkår, vid sidan om hans låga ålder – låt mig återkomma till det lite senare – men det är också det som gör honom mycket farlig sett ur ett demokratiskt perspektiv.

Verkligheten är att den sfär han kommer ifrån är en där de “valda” inte är just det. De blir plockade dit. Det är en odemokratisk miljö, en oligarkisk miljö. För att få inflytande där måste man äga, eller kunna hjälpa andra att tjäna… miljarder. Inte miljoner utan miljarder! Det är affärsbankernas värld, den finansiella kapitalismens värld, den där pengarna är enda herre, såväl termometer som termostat, under inflytande av dem som hör dit.

I vilket fall som helst får man inte göra en felaktig analys. Macron kommer inte från den världen, han betjänar den. Han är inte miljardär, bara miljonär, även om man inte riktigt vet vad som hänt med de enorma provisioner han fick för de uppgörelser han genomförde hos Rothschild. Nej, Macron kommer inte från den världen. Han är bara den hängivna fjäskaren, den som utför grovjobbet. Om ni inte har läst “Crépuscule” av Juan Branco så bör ni springa iväg och köpa den, för då kommer ni genast förstå hur våra ultra-rikas kast, dit Niel, Arnaud, Pinault och andra Bettencourt har organiserat tillträdet till presidentämbetet å deras skyddslings vägar, han som mycket tidigt fick ögonen på sig tack vare sin charm och totala brist på social och republikansk moral.

Man får inte missta sig om detta: Macron blev “anställd”, inte “vald”. Hans resultat i första omgången, sett i perspektiv till de enorma ekonomiska insatser som gjordes för att få honom accepterad av folkopinionen, till inaveln med de traditionella medierna och den oligarkiska pressen, sett till den välvilja han får av dem utöver sin kampanjbudget, allt detta måste relativiseras: även om han tog ledningen var resultatet uselt. Tillräckligt, men inte tillfredsställande. Det var på håret, och det var mycket nära att “trollkarlens lärlingsspel”, det de spelade med FN (Front National, ndtr.) brände av rätt i ansiktet på dem. Men det gick vägen och Macron blev nominerad enligt en två-skottstaktik grundad först på uttrycket “Antingen mig eller kaos”, vilket nu vänts till att beskriva Marine Le Pen som “helt okej” (se N. St Cricqs kommentar efter l’Emission Politique la semaine dernière eller ”#MonMinouAMoi” med Sotto!)

Macron blev alltså “anställd” till presidentämbetet, och han blev det med en enda karta, ett enda väldefinierat mål:  att bena ur det franska socialsystemet, göra arbetsmarknaden flexibel ända in i döden, att fortlöpande minska statens delaktighet i samhällsaktiviteten, samt skapa förhållanden för att kunna maximera hans finansiärers, eller hans överordnades, profit. Kort sagt, ett ultra-liberalt program som Milton Friedman och Chicago Boys inte hade förkastat. Detta är för övrigt vad som framgår av de första åtgärder som gjordes under hans femårsperiod. Uppluckrad arbetslagstiftning, ett omedelbart slopande av förmögenhetsskatten (ISF), införande av platt skatt, slopandet av Exit Tax, utplaning av socialt stöd samt slopandet av subventionerade anställningsformer, m.m. Godkännandet av den lag som tillåter försäljningen av Groupe ADP (Aéroports de Paris, ndtr.), av FDJ (Française des jeux, till 72 % statligt spelbolag, ndtr.) samt av Engie (industriell energi, ndtr.) var den senaste katastrofen inom ramen för denna förödande politik. Det är helt tydligt att allmänhetens bästa, vårt gemensamma intresse och fransmännens välmående inte är hans ledmotiv. Hans ledmotiv är hans egen karriär!

Vi får inte glömma att Macron blev utsedd till det allra högsta ämbetet vid en ålder av enbart 39 år, vilket gör honom till femte republikens yngste president. År 2022, vid nästa presidentval, kommer han inte ens vara 45 år! Men man behöver inte vara skarpaste kniven i lådan för att förstå att han inte blir omvald. Det räcker med att se de rysningar han väcker så fort man kommer utanför de parisiska mediemogulernas tevestudior.


Vid en ålder av 45, år 2022, kommer han ha en tjugo år lång karriär framför sig, och i likhet med många av hans tidigare bankkompisar som passerat den politiska sfären, kommer han återvända till banken. Men bara på ett villkor: att han först har uppfyllt målet med sitt nuvarande jobb. Annars kommer oligarkerna sparka ut honom lika snabbt som de satte honom vid rodret. I början av året utlovade han “10 miljarder” men i verkligheten var det inte mer än tre eller fyra och dessutom var det till största delen företagen själva som stod för pengarna i syfte att till bra pris köpa sig några månaders socialt lugn och ro. Detta löfte är den enda eftergift han kommer göra. Han måste fortfarande se över pensionssystemet och arbetslöshetsförsäkringen samt några andra projekt av mindre vikt.

Det är av denna anledning som han inte kommer ge efter för gula västarnas krav, inte på någon punkt… även om det innebär att folk kan komma att dö imorgon. Han har alltför stort behov av “jobbet efter”.

https://blogs.mediapart.fr/guillaume-quintin/blog/220319/pourquoi-macron-ne-cedera-pas-aux-gilets-jaunes?fbclid=IwAR2SmMyB5ADK_J5W7FGRUX1GnkoaRPf95yeDUt6F4UhZtutRuiP0ZhyFDVw



På väggarna…

Friheten guidar folket
Paris, res dig i vrede och glädje!
Uppror, det är min terapi!
Planeten brinner – när är det presidentpalatsets tur?!
Berätta för dom att revolutionen börjat
Gulvästarna kommer segra
Inga kvarter för borgerskapet
Gör motstånd – visa att du lever!
Skattemässig orättvisa = social vrede!
När orättvisa blir lag, är motstånd en plikt.
Ställning i halvtid: gula västar: 18, Macron: 0
EU-val 2019… vi har röstat varenda lördag i sex månader!
Hörru, Emmanuel… vi gör som dig, håller ribban kvar och ger inte upp!
Ordlek… ”regeringen ljuger”
Snuten dödar inte… katolska präster våldtar inte… och jag… jag klottrar inte på väggarna.
Överallt polis…. ingenstans rättvisa!
Och det har bara börjat…
Man tar sig inte in i en bättre värld utan…
Vi kommer få den, vår ”bättre värld”… jag lovar
Vi får bara det vi tar
Frankrike, världsmästare i Flash-Ball!
Vi tillkännager våra demos när de deklarerar sin inkomst
Frankrike… vin, mat och revolution
En doft av seger
Vi tänker, alltså följer vi er inte längre.

Akt 23: Avslöjande vittnesmål av oberoende fransk filmare, slagen av polis medan han filmade

Publicerat av Révolution Permanente, 2019-04-21

Gula västarnas Akt 23 i Paris utvecklades till ett angrepp mot oberoende journalister: polisvåld, beskjutning med LBD… Vi har sammanställt ett avslöjande vittnesmål från en reporter på det oberoende mediat Source. Han fick motta slag medan han filmade men en del av hans video kunde ändå räddas (i originalartikel, se länk nedan, ndtr.).

“Jag har deltagit i demonstrationerna sedan starten och den gång då Dettinger (den boxare som dömdes för våld mot polis, ndtr.) försvarade Gwenaëlle fick jag en chock eftersom jag nästan träffades av ett LBD-skott i ögat. Jag vände bort huvudet i sista sekund… och då sa jag till mig själv att som skydd under de kommande demonstrationerna skulle jag börja filma men att det samtidigt var ett sätt att agera.

Så i lördags (20 april, ntdr.) höll jag på att filma demonstrationen då CRS (Compagnies républicaines de sécurité, specialstyrka inom polisen, ndtr.) gjorde en attack, inte långt från Place de la République. Det stod någon bakom mig, jag snubblade och föll omkull men var noga med att hela tiden fortsätta filma. Och sen hade jag polisen över mig. På den video jag tog går det en stund i slow motion. Det är för att filmningen avbröts på grund av de slag jag fick motta. De var fem stycken på mig, allt gick väldigt fort och jag fick många sparkar. De verkligen kastade sig över mig och drog av mig simglasögonen, pappersmunskyddet, samt min orangefärgade skyddskeps… jag var helt oskyddad. Men i det ögonblicket tänkte jag först och främst på att skydda min kamera. Efter slagen lyckades jag trycka på REC igen och börja filma men det råkade bli i slow motion.”

“Sedan började de dra mig i armen, säkert för att ta mig med, men på något vis kom jag loss och lyckades ta mig undan. Då var det en kille som lade sin hand på min axel. Jag blev rädd men det var en street medic (sjukvårdare, ndtr.) som tog mig bort därifrån. Jag hade svårt att andas så han sprayade i mun och ögon, och lade om tummen och såret i tinningen. Sedan fortsatte jag i demonstrationen, mer beslutsam än någonsin även om det kändes otryggt att varken ha glasögon eller skyddskeps. Tårgasen var väldigt kraftig.”

“Polisen tryckte ned denna demonstration, Akt 23, med enorm kraft.”

“Polisen tryckte ned denna demonstration, Akt 23, med enorm kraft. Vi såg folk som blev gripna utanför stadshuset till och med före demonstrationen. En stund blev vi blockerade på en liten sidogata till Place de la République, men till slut lyckades vi ta oss vidare förbi polisbarrikaden. Då såg vi en kvinna som hade fått granatsplitter i tinningen och som låg i en blodpöl på marken. Vid ett annat tillfälle, under en attack, var det en polis som slog våldsamt med sin sköld. Man kände verkligen att de hade lust att slå ned folk. Jag såg ett skott LBD40 passera i huvudhöjd bara nån meter från mig. De siktade i ansiktshöjd. Det kom en stor mängd skott med LBD40, tårgas, slag med betong… de grep också en kille med hund. Han gjorde ingenting, råkade bara vara där men behandlades illa av dem. De gav sig in i folkmassan i grupper om tre mot en enda person. Faktum är att de väljer ut i förväg vem de ska ta, står och spanar och säger “han, han, han!” och pekar för att kunna ta personen vid nästa attack. För övrigt blev jag själv deras måltavla. Jag höll på att filma alltihop, vilket de självklart inte gillar, så de hade ögonen på mig. Men för mig är det viktigt att vittna om vad som händer. Sedan, runt kl. 19.00, lyckades vi ta oss därifrån via en liten entré till metron.”

“Det slutade med att jag hade ett blåmärke på axeln, en skada i tinningen, en bruten nagel och huvudvärk… jag hoppas att smällen mot huvudet inte ger långvariga besvär. Och en till detalj, det var efter den här attacken som jag insåg att jag hade fullt av små blå fläckar på mig, på händer, kläder, ryggsäck… jag tvättade händerna säkert tio gånger men det går inte bort och jag vet inte vad det är.”

“Slagorden har förändrats”

“En sak som jag lagt märke till under den tid som demonstrationerna pågått är hur slagorden förändrats. Förut var det “Ta inte livet av er, anslut er till oss!” (till polismän efter det höga antalet självmord inom kåren, ndtr.). Då (den 20 april, ndtr.) var det “Anslut er inte till oss, ta livet av er!”. Självklart är detta chockerande ord och jag personligen skulle föredra att poliser lämnar sitt yrke om de är emot de order som ges. Men samtidigt förstår jag slagorden eftersom de poliser som arbetar i demonstrationerna är de som är mest extrema och våldsamma. Jag ser massor av folk som från början var oerhört fredliga men som till slut säger: “Vi ska sluta vara snälla”. Folk blir bara mer och trötta på alltihop och när man ser att inget händer trots att man demonstrerar, börjar de fundera på att byta metod. Men jag såg även en demonstrant som sa “ta inte livet av er, anslut er till oss”, så det finns av alla sorter.“


“Oberoende fotografer är störande.”

“Nu i och med deras nya lag sliter de av dig allt om du bär glasögon eller mask. Vid ett tillfälle var jag med en väninna som är fotograf och som nästan blev satt i polisförvar för att hon bar gasmask. De sa att den ansågs som ett vapen och tog den i beslag utan möjlighet för henne att hämta ut den senare. De hotade med att gripa henne. Så helt klart är oberoende fotografer störande. Redan vid den demonstration då Jérôme Rodriguez miste ögat var det en polis som gick fram till en kille som höll på att filma och sa åt honom att sluta… det är därför det är viktigt att filma och inte bege sig därifrån. Det händer också att de förstör minneskorten. Jag har även hört talas om en fotograf som togs in i polisförvar och sen aldrig mer såg till sin kamera, värd 2 000 euro.

Det finns ännu en anledning till varför de stör sig på oberoende fotografer och det är för att de kan bli avslöjade av oss. Som till exempel vid den demonstration då vi begav oss till La Défense – det var första gången jag såg poliser som vandaliserade. Vi höll på att demonstrera på Rue Moulin Rouge när vi hör ljudet av krossat glas. Det var rutan till en liten butik. Jag får syn på en mamma på väg förbi med sin lilla flicka och som tvingas skydda henne. Hon fick panik, stackaren, när rutan krossades nära hennes huvud. Och då är det några gulvästar som säger: “Det är poliser!” och plötsligt börjar fem demonstranter springa efter dem. Jag följer efter och jakten går mot Sacré Coeur, men där går det uppför så de andra avbryter. Eftersom jag då är helt ensam börjar jag istället gå och filma dem med dold kamera. De är klädda i kepsar, arbetsbyxor, ryggsäck, glasögon… och tar smågatorna. Och efter en stund ser jag hur de plockar upp walkie-talkies, headsets och tårgasgranater. Sedan svänger de vänster, går ner framför demonstrationståget och där får jag syn på andra poliser som ramar in demonstranterna men som släpper igenom dem och låter dem ta sig därifrån mot en liten gata. Det var en stark upplevelse att få se det.”

https://www.revolutionpermanente.fr/Acte-23-Le-temoignage-edifiant-d-un-videaste-independant-tabasse-par-la-police-pendant-qu-il?fbclid=IwAR23JKztky_OusdubpE4-jANOUHVnNUtGHv0aKMz3CLipMqW1NPX_SYoarE