Publicerat på Blogs Médiapart, 2019-03-22, författare: Guillaume Quintin
Sedan den 17 november, sedan arton veckor eller totalt fyra månader tillbaka, ger gulväströrelsen uttryck för fransmännens vrede över den ultra-liberala, orättvisa och socialt våldsamma politik som förs av Macron. Rörelsen har ett massivt stöd av fransmännen, 60% till 80%, beroende på vilken vecka som mäts och vilket opinionsinstitut som utför mätningen. Men Macron kommer inte ge med sig, inte för att han inte vill, utan för att han inte kan.
Konstigt nog så finns det en punkt som tycks undgå till och med de allra mest slipade analytikerna av fransk politik: Macron är inte en president “som alla andra”.
När jag säger “som alla andra” menar jag att i motsats till alla hans föregångare under den femte republiken, från Giscard till Hollande, som till exempel Mitterrand, Chirac eller Sarkozy, så kommer inte Macron från den politiska sfären. Före 7 maj 2017 hade han aldrig haft ett politiskt uppdrag, aldrig deltagit i politisk verksamhet, aldrig varit medlem i ett parti och har alltså ingen verklig “legitimitet” när han ställer upp som kandidat i presidentvalet. Inte om man jämför med hans föregångare, vilka till exempel varit borgmästare i Paris, rådgivare i Corrèze eller parlamentsledamot för Nièvre. Han har alltså, enligt egna ord, “ingen tillhörighet” varken till höger eller vänster. Det var delvis det som förförde en stor del av hans väljarkår, vid sidan om hans låga ålder – låt mig återkomma till det lite senare – men det är också det som gör honom mycket farlig sett ur ett demokratiskt perspektiv.
Verkligheten är att den sfär han kommer ifrån är en där de “valda” inte är just det. De blir plockade dit. Det är en odemokratisk miljö, en oligarkisk miljö. För att få inflytande där måste man äga, eller kunna hjälpa andra att tjäna… miljarder. Inte miljoner utan miljarder! Det är affärsbankernas värld, den finansiella kapitalismens värld, den där pengarna är enda herre, såväl termometer som termostat, under inflytande av dem som hör dit.
I vilket fall som helst får man inte göra en felaktig analys. Macron kommer inte från den världen, han betjänar den. Han är inte miljardär, bara miljonär, även om man inte riktigt vet vad som hänt med de enorma provisioner han fick för de uppgörelser han genomförde hos Rothschild. Nej, Macron kommer inte från den världen. Han är bara den hängivna fjäskaren, den som utför grovjobbet. Om ni inte har läst “Crépuscule” av Juan Branco så bör ni springa iväg och köpa den, för då kommer ni genast förstå hur våra ultra-rikas kast, dit Niel, Arnaud, Pinault och andra Bettencourt har organiserat tillträdet till presidentämbetet å deras skyddslings vägar, han som mycket tidigt fick ögonen på sig tack vare sin charm och totala brist på social och republikansk moral.
Man får inte missta sig om detta: Macron blev “anställd”, inte “vald”. Hans resultat i första omgången, sett i perspektiv till de enorma ekonomiska insatser som gjordes för att få honom accepterad av folkopinionen, till inaveln med de traditionella medierna och den oligarkiska pressen, sett till den välvilja han får av dem utöver sin kampanjbudget, allt detta måste relativiseras: även om han tog ledningen var resultatet uselt. Tillräckligt, men inte tillfredsställande. Det var på håret, och det var mycket nära att “trollkarlens lärlingsspel”, det de spelade med FN (Front National, ndtr.) brände av rätt i ansiktet på dem. Men det gick vägen och Macron blev nominerad enligt en två-skottstaktik grundad först på uttrycket “Antingen mig eller kaos”, vilket nu vänts till att beskriva Marine Le Pen som “helt okej” (se N. St Cricqs kommentar efter l’Emission Politique la semaine dernière eller ”#MonMinouAMoi” med Sotto!)
Macron blev alltså “anställd” till presidentämbetet, och han blev det med en enda karta, ett enda väldefinierat mål: att bena ur det franska socialsystemet, göra arbetsmarknaden flexibel ända in i döden, att fortlöpande minska statens delaktighet i samhällsaktiviteten, samt skapa förhållanden för att kunna maximera hans finansiärers, eller hans överordnades, profit. Kort sagt, ett ultra-liberalt program som Milton Friedman och Chicago Boys inte hade förkastat. Detta är för övrigt vad som framgår av de första åtgärder som gjordes under hans femårsperiod. Uppluckrad arbetslagstiftning, ett omedelbart slopande av förmögenhetsskatten (ISF), införande av platt skatt, slopandet av Exit Tax, utplaning av socialt stöd samt slopandet av subventionerade anställningsformer, m.m. Godkännandet av den lag som tillåter försäljningen av Groupe ADP (Aéroports de Paris, ndtr.), av FDJ (Française des jeux, till 72 % statligt spelbolag, ndtr.) samt av Engie (industriell energi, ndtr.) var den senaste katastrofen inom ramen för denna förödande politik. Det är helt tydligt att allmänhetens bästa, vårt gemensamma intresse och fransmännens välmående inte är hans ledmotiv. Hans ledmotiv är hans egen karriär!
Vi får inte glömma att Macron blev utsedd till det allra högsta ämbetet vid en ålder av enbart 39 år, vilket gör honom till femte republikens yngste president. År 2022, vid nästa presidentval, kommer han inte ens vara 45 år! Men man behöver inte vara skarpaste kniven i lådan för att förstå att han inte blir omvald. Det räcker med att se de rysningar han väcker så fort man kommer utanför de parisiska mediemogulernas tevestudior.
Vid en ålder av 45, år 2022, kommer han ha en tjugo år lång karriär framför sig, och i likhet med många av hans tidigare bankkompisar som passerat den politiska sfären, kommer han återvända till banken. Men bara på ett villkor: att han först har uppfyllt målet med sitt nuvarande jobb. Annars kommer oligarkerna sparka ut honom lika snabbt som de satte honom vid rodret. I början av året utlovade han “10 miljarder” men i verkligheten var det inte mer än tre eller fyra och dessutom var det till största delen företagen själva som stod för pengarna i syfte att till bra pris köpa sig några månaders socialt lugn och ro. Detta löfte är den enda eftergift han kommer göra. Han måste fortfarande se över pensionssystemet och arbetslöshetsförsäkringen samt några andra projekt av mindre vikt.
Det är av denna anledning som han inte kommer ge efter för gula västarnas krav, inte på någon punkt… även om det innebär att folk kan komma att dö imorgon. Han har alltför stort behov av “jobbet efter”.