(Artikel samt vittnesmål)
Bryssel: hundratals kränkande gripanden och otillåtet polisförvar
Publicerat av Web-info France1234, 2019-05-28
Från och med klockan 13.00, söndagen den 26 maj, samma dag som valet, hade belgiska gulvästar stämt träff vid station Bruxelles-Nord. Det dröjde inte lång stund förrän de insåg att det stora antalet poliser som fanns på plats var där i ett enda syfte: att blockera dem och på så vis hindra dem från att demonstrera. Flera hundra gulvästar blev sedan omringade, utsatta för tårgas och till sist gripna, den ena efter den andra.
Instängda som boskap
Timmarna gick och gripandena fortsatte i detta “polisiära förvar under öppen himmel”. För vissa demonstranter dröjde det ända tills klockan 20.00 innan de togs in.
Av de som vi kunnat kontakta finns det inte en enda som informerats om sina rättigheter av de belgiska poliserna. Det var inte heller någon av poliserna som förklarade anledningen till att de sattes i förvar.
Demonstranterna fördes till vad som förut varit en militärkasern. Där trängdes de in som boskap med alldeles för många personer per cell. En av demonstranterna, som förts till cellen av fyra polismän, befann sig i ett kritiskt tillstånd och trots att de andra ropade på hjälp dröjde det länge innan poliserna tog ropen på allvar och kom för att titta till honom.
Övriga demonstranter togs till en hangar
När kasernen var fylld togs resterande demonstranter till en hangar. Ända tills dess hade de stått omringade av poliserna på gatan. En fransk gulväst, medlem i Amnesty International, var där med en grupp vänner och berättar: “Vi sorterades utifrån ålder och kön och det kändes som att vara i ett nazistläger. De satte oss fem och fem i celler som var 1 gånger 3 meter.”
Utredning
Belgiska gulvästar planerar en rättslig utredning för att få veta anledningen till att de placerats i polisförvar på ett icke tillåtet sätt utan att få besked om vilket brott de anklagades för. Gripandena innebar ett stort övergrepp mot våra medborgerliga rättigheter samt mot yttrandefriheten. Enligt en av de demonstranter som står bakom initiativet sattes ett juridiskt råd ihop måndagen den 27 maj.
Vittnesmål (kvinna)
Gripen av polis i Bryssel
Ankomst till station Nord, söndagen den 26 maj 2019, kl. 13.30.
När jag kom fram gick jag nedför trapporna för att säga hej till två eller tre demonstranter som jag kände igen i folkmängden. Jag behövde gå på toa men höll mig i en timme, och sen när jag vände mig om såg jag att vi var omringade av poliser. Då frågade jag dem vad som var på gång men fick inget svar. Jag frågade igen, två eller tre gånger, men det verkade som om vi hade med robotar att göra.
Sedan bad jag att få komma ut för att kunna gå på toa (…) men det enda svar jag fick var: “Nej, du får stanna där, det är för sent för dig.” Och några sekunder senare, när jag såg den första bussen komma, förstod jag vad hon menade.
Den första bussen fylldes och efter det krympte de ytan på blockaget. Sedan kom två poliskvinnor för att hämta mig för en första kontroll. Jag följde självklart med och när jag lämnade blockaget var det en som höll mig i armlåsning. Eftersom det gjorde ont i axeln frågade jag vad det var för mening att göra så. Jag följde ju med utan motstånd och utgjorde inget hot. Då stirrade hon bara på mig och sa: “Böj dig fram så gör det mindre ont.” Jag gjorde som hon sa och böjde mig men då höll hon istället ännu hårdare.
Sedan ställde de upp mig mot fordonet, genomsökte mina grejer, och satte ihop händerna bakom ryggen med spännband. Efter det gick jag upp i fordonet. Sedan körde de som galningar med sirenerna påslagna i riktning mot militärkasernen. Jag hade inte fått något säkerhetsbälte. När vi kom fram passerade vi en bevakad polisspärr med taggtråd runt. Det var byggnader överallt. Vart var vi på väg? Det var en så märklig stämning… Snart kom vi fram till gamla stall, omgjorda till ett enormt läger för polisförvar. Vi var ungefär tjugo personer i varje cell. I cellerna för dom som kom sist var det ibland många fler. Turligt nog så fanns det en person i vår cell som hade nåt för att kunna släppa loss våra händer, annars hade vi tillbringat dagen bundna som boskap. Och sedan började en flera timmar lång väntan. Hunger, törst…
De hämtade mig efter fyra och en halv timme och sa att det var för kontroll och registrering. Så kom vi in i en cell, jag och poliskvinnan. Hon bad mig att klä av mig helt och hållet, inklusive underkläder, bara för att vara säker. Vid det laget hade jag svårt att se meningen med det eftersom vi hade tillbringat fyra och en halv timme i en cell då vi fått behålla våra tillhörigheter, men jag gjorde ändå som hon sa. Sedan, efter att ha fått vänta i flera minuter på att bli registrerad, sa hon åt mig att räcka fram armen. På armen skrev hon sedan mitt nummer för polisförvaret med röd tusch, precis som om jag var boskap. Vad var det för mening med det? Hon sa att det var för att lättare kunna para ihop oss med våra saker sen. Sedan sattes jag i en annan cell, nu enbart med kvinnor. Där stannade jag i ungefär femton minuter.
Klockan 18.30 var pärsen slut och jag fick äntligen lite att äta och dricka. Sedan satte de oss på bussar för att släppa av oss lite överallt och låta oss ta våra tåg. Men även om ingen av oss just då verkligen förstod vad som hänt, var vi så trötta och chockade att några gulvästkamrater fick hitta boende åt oss för natten. Det var först dagen därpå runt kl. 14 som vi återvände till Frankrike.
TÉMOIGNAGE
Arrivée à la gare du Nord à Bruxelles ce Dimanche 26 Mai 2019 à 13h30.
A mon arrivée, je descend les marches, je vais dire bonjour aux 2 ou 3 personnes que je reconnais dans la foule.
J’ai envie d’aller au toilette, 1h que je me retiens. Je me retourne, nous voilà encerclés.
Je demande donc ce qu’il se passe, aucune réponse. À 2 ou 3 reprises je demande, nous avons a faire à des robots.
Je leur demande donc de sortir pour pouvoir me rendre aux toilettes, et m’en aller par la même occasion, je venais d’arriver, c’était l’incompréhension totale.
On m’a juste répondu ”non vous restez là, pour vous c’est trop tard.”
J’ai compris quelques secondes après, en voyant un premier bus arrivé.
Ils remplissent un premier bus. Ils vont de ce fait resserrer la nasse.
2 policières viennent me chercher pour la première fouille, je la suis naturellement, je quitte la nasse, elle me fait une clé de bras.
Mon épaule me fait mal et je lui demande dans quel intérêt de faire ça puisque je les suis, je ne suis pas une menace, et aucune résistance.
Elle me dévisage, et me répond ”baissez vous, vous aurez moins mal”. Je m’exécute, me baisse , et elle recommence encore un peu plus fort.
On me fait mettre contre le camion, on me fouille, et après on m’attache les mains avec des colsons et je monte dans la camionnette.
Direction, en trombe, pas attaché par les ceintures de sécurité, sirène hurlante, direction la caserne militaire.
À notre arrivée, nous passons une barrière, qui est gardée, barbelés autour, bâtiments partout. Où allons nous ? Drôle d’ambiance…
Nous allons dans les anciennes écuries réhabilitée en camp de garde à vue géant.
Nous sommes à 20 environ par cellule parfois beaucoup plus, pour les derniers.
Heureusement qu’une personne dans la cellule avait de quoi nous détacher, sinon nous aurions passé la journée attaché comme du bétail.
Et les longues heures commencent. La faim, la soif.
Au bout de 4h30, on vient me chercher, pour l’enregistrement et la fouille me dit- on.
On arrive dans une cellule, la policière et moi.
Elle me demande de me déshabiller complètement, y compris les sous vêtements, afin d’être sûr. Je n’en vois pas bien l’intérêt à cet instant, nous venons de passer 4h30 en cellule avec tout nos effets personnels mais je m’exécute quand même.
Ensuite, après plusieurs minutes d’attente pour mon enregistrement, elle me demande de lui tendre le bras, et y note, au marqueur rouge, mon numéro de gardée à vue. Suis-je du bétail ? Quel intérêt ? Pour nous retrouver facilement pour nos affaires nous dit- on.
Je rejoinds une autre cellule cette fois, que des femmes. J’y resterais 15 minutes environ.
18h30, fin du calvaire, je peux enfin boire quelques chose et manger.
On nous remonte dans des cars afin de nous disperser partout et de reprendre les trains.
Exténués et choqués par ce qu’il vient de nous arriver, même si sur l’instant personne n’a pris conscience de ce qu’il venait de se passer, des camarades GJ nous ont retrouvés un hébergement, et nous avons pu rejoindre la France que le lendemain vers 14h.