Maj månad var tung för gula västarna, bland annat på grund av
hård repression från ordningsstyrkorna vid demonstrationerna. Inför en lördag valde man därför att inte söka demonstrationstillstånd, vilket man bland annat såg som ett sätt att hävda sin rätt att demonstrera. Detta resulterade i höga böter (135 euro) för ett stort antal demonstranter.
Nu pratas det mycket i grupperna om att rörelsen måste hitta nya aktionsformer istället för lördagsdemonstrationer, vilket bland annat tagit sig uttryck i att en del rondeller återtagits (sedan början av rörelsen har dessa fungerat som en kombination av protest- och samlingsyta tills demonstranterna tvingats därifrån). Senaste veckorna har vi även kunnat se att blockage har genomförts, t.ex. av ett raffinaderi och av en betalstation på en av motorvägarna, vilken tillfälligt öppnats för gratis passering.
/Kommentar: Y. H.
Varför gulväströrelsen inte upphör
Publicerat av Le Journal du dimanche, 2019-06-05
Varje vecka tappar gula västarnas gatudemonstrationer i uppslutning. Men rörelsen fortsätter. Hur ska man förklara det?
Siffrorna sjunker vecka efter vecka. Enligt inrikesministeriets beräkning var det i hela landet 9500 som demonstrerade lördagen den 1 juni, vilket är den lägsta siffran sedan rörelsens början. Gula västarna, däremot, uppger 24 000. Rörelsen försvagas och kan till och med vara på väg att slockna helt och hållet. Men nu, några dagar före Akt 30, den 8 juni, finns det fortfarande ett stort antal anhängare som inte tänker ge upp utan fortsätta samlas för aktioner. Hur ska man förklara det när gulväströrelsen verkar befinna sig i en återvändsgränd? Här är några hypoteser:
- Att avsluta rörelsen skulle ses som ett misslyckande
Det är nu nästan 6 månader sedan rörelsen startade. Och trots nedgången i antal demonstranter är det fortfarande tusentals som ger sig ut på gatorna varje lördag. Faktum är att dessa “veckoträffar” har varit en enande kraft för rörelsen. Alla gulvästar är inte eniga med varandra, men alla är positivt inställda till lördagsaktioner.
En annan faktor att ta med i beräkningen är att det skulle kännas som ett misslyckande att låta rörelsen upphöra. Eller som till exempel Maxime Nicolle uttryckte det i en Facebook-live i mitten av maj: “Då när ni säger till er själva ‘jag slutar’, då är det ett misslyckande. Man kan möta tillfälliga nederlag, man kan vara lite mindre ute på gatan, man kan vara trött, man kan vara besviken, man kan tappa sugen för ett tag. Men i samma ögonblick som vi säger ‘jag slutar’, då förlorar vi.”
Ett stort antal gulvästar anser också att regeringens svar har varit alltför otillfredsställande, i synnerhet deras vägran att införa Référendum d’initiative citoyenne (RIC, ung. “folkomröstning på medborgerligt initiativ”, ndtr). Det är alltså nödvändigt att upprätthålla rörelsen och kämpa för att få regeringen att vika sig, även om det inte är troligt att det kommer ske.
2. En del gula västar är anhängare av “Coué-metoden”.
Gula västarnas frontfigurer låter sig inte nedslås av rörelsens minskning. Iallafall verkar det inte så i deras offentliga uttalanden. I en You Tube-video i måndags kväll försäkrade Eric Drouet att “rörelsen inte är slut”.
Och Maxime Nicolle hävdar: “det är inte för att det är mindre folk på gatan som det är mindre folk som anser sig vara gulvästar. På TV säger dom att det inte går bra (för gulvästarna, ndlr), men är det verkligen så, bara för att dom säger det? Slå bort alla såna tankar, för det går väldigt bra. Vi gör det svårt för dom. Vi har ännu inte vunnit, men gör det svårt för dom”. Sedan fortsätter han: “Vi bryr oss inte om ifall dom pratar om oss på kvällsnyheterna eller inte, det viktiga är att sprida information och upprätthålla rörelsen.” Ändå är det medialiseringen av gulväströrelsen som bidragit till att den varit så långlivad.
3. Ingen vill/kan uppmana till ett stopp av mobiliseringen
Gula västarnas frontfigurer, som t.ex. Eric Drouet och Maxime Nicolle, har alltid sagt: rörelsen har ingen ledare. Alltså finns det ingen som har legitimitet att säga till anhängarna att sluta samlas för aktioner. I sociala rörelser är det ofta fackförbunden som har den funktionen. Det är de sociala parterna som sätter takten och som vet hur man avbryter en strejk eller en social mobilisering när man nått en tillfredsställande kompromiss. Men i gulväströrelsen finns det inte någon som kan axla denna roll.
4. Gula västarna sätter hela tiden nya mål
Rörelsens förra stora mobiliseringen, “Ultimatum 3”, skulle äga rum i Paris den 25 maj, dagen innan EU-valet. Det blev ett misslyckande, men ändå avskräckte det inte alla. Hur ska man förklara det? För att upprätthålla mobiliseringen av rörelsens anhängare har gulvästarna tagit för vana att regelbundet utlysa ett större samlingsdatum. Nästa är satt till den 22 juni. En “allmän mobilisering” är utlyst, samt en nystart för blockage.
Black blocs och gula västar: på väg mot splittring?
Publicerat av La Sphère, 2019-06-06
I början kände de svartklädda demonstranterna solidaritet med dem i gult, men nu börjar de så smått ta avstånd från dem. De politiska åsikterna skiljer sig åt och vissa black blocs känner inte längre igen sig i gulväströrelsen.
Från starten av rörelsen, den 17 november 2018, har black blocs varit närvarande vid demonstrationerna. Denna solidaritet tycks ha försvagats, i synnerhet sedan EU-valet den 26 maj. Anledning: RN’s (Marine Le Pens parti Rassemblement National, ndtr.) förstaplacering i valet. 44% av dem som anser sig stå nära gulväströrelsen uppgav att de skulle rösta på RN. “Jag röstade på RN, eftersom jag tycker att det är det enda parti som kan få Frankrike på rätt väg igen. Det går att göra med det program som de presenterade inför EU-valet.”, hävdar Martine, en kvinnlig gulväst. Men även om vissa siktade in sig på att rösta höger så råder det långt ifrån enighet om detta.
“Med tanke på alla uppmaningar som fanns i gulvästgrupperna inför valet om att rösta på RN, så kommer jag alltid fundera över hur många fascister jag har runt mig i demonstrationståget. Fascister i mitt livsrum, det har jag svårt att acceptera.”, berättar Tim, en black bloc. Många känner sig lurade. Majoriteten av black blocs är “antifa”, alltså med åsikter som är motsatta RN’s. ”Protestera genom att rösta på ett inhumant parti, nej, sånt gör inte vi. Alla ni gulvästar som röstat på RN, ni tillhör inte oss.”, bekräftar Baptiste, en annan black bloc. För dessa aktivister har den politiska åsikten tagit överhanden.
”Vi är inte kanonmat”
Under demonstrationerna har black blocs använt våldsamma metoder i mötet med ordningsstyrkorna. En del av gulvästarna fortsätter demonstrera fredligt, vilket är något som irriterar vissa black blocs. “Det är för tidigt för att riktigt kunna kalla det ‘splittring’. Det som irriterar mig, det är att vissa bara står tysta, och i synnerhet, att de inte agerar.”, säger Julio, en aktivist. Andra känner sig utnyttjade: “Pacifism, vilket misstag… inför polisvåldet är alla lika. Vi är inte kanonmat”, fortsätter Jean.
Gula västarnas kamp har nu pågått i 30 veckor. Resultaten är minimala och svaren från Macron har varit väldigt små. Många black blocs väntar på att demonstranterna ska “vakna”. Pacifismen och de politiska åsikterna skapar vissa spänningar.
(Samtliga personnamn är utbytta)