Publicerat 2019-05-06 av Révolution Permanente
Kollektivet “De trettiofyra från Pitié” håller presskonferens “för att, som svar på inrikesminister Castaners lögner, ge deras version av vad som egentligen hände”.
Trettiofyra. Det är det antal demonstranter som togs in till polisförvar den första maj vid sjukhuset Pitié-Salpêtrière. Den dag som skulle symbolisera sammansmältningen av gulvästar och fackförbund, det var då som inrikesminister Christophe Castaner anklagade demonstranterna för att ha genomfört en attack mot sjukhuset. En lögn som avslöjats med hjälp av videos och vittnesmål från sjukhuspersonal på plats under dramat, samt från de första maj-demonstranter som tagits in av polisen. Dessa höll en presskonferens i lördags (4 maj) för att vittna om och fördöma det polisvåld som mötte dem.
Det är i en av fackförbundet CGT’s lokaler, den i Paris trettonde arrondissemang, som kollektivet “De trettiofyra från Pitié” håller sin presskonferens, en gest som visar viljan hos basen inom fackförbunden att närma sig gulväströrelsen. Faktum är att sedan starten av rörelsen i november förra året har enbart blygsamma uppmaningar till strejk uttalats av fackförbundens ledning. Ett stort antal fackanslutna har dock redan deltagit i lördagsdemonstrationerna men första maj skulle symbolisera sammansmältningen av de två grupperna. Kraften i den våldsamma repression som denna dag slog ned på samtliga demonstranter, inklusive CGT’s demonstrationståg, kan möjligen sättas i samband med detta eftersom regeringen, som fruktar varje försök till närmande mellan gulvästar och fackförbund, gör allt för att förhindra en sådan.
Det var med fasa som vi kvällen första maj såg filmerna av demonstranterna, slagna, förolämpade och förnedrade på sjukhusets innergård, uppradade på marken av repressionsstyrkorna, på mage och med ansiktena nedåt. Dessa videos avslöjade Castaners lögn, en inrikesminister som fått svårt att motivera den enorma polisiära insats som gjordes i Paris. Det är detta våld som de gripna demonstranterna vittnar om under deras presskonferens. (…)
Inrikesministerns groteska lögn blev snabbt avslöjad. Även om demonstranterna (av vilka några inte ens visste att det var ett sjukhus) tog sig in på sjukhusområdet så var det helt klart inte för att attackera utan för att söka skydd från polisens terror, från tårgas, batonger och flashballs. Och när denna lilla grupp av panikslagna gulvästar försökte trösta varandra och hämta andan såg de CRS och motorcykelpolis komma in på sjukhusets gård och ge sig på dem. Jacques, en av de som greps och som nu vittnar om händelsen, säger att “det påminde mig om Malik Oussekine”, och syftar på den unge man som dog 1986 vid en studentdemonstration till följd av motorcykelpolisens slag.
Trots regeringens önskan att förhindra en sammansmältning av fackförbund och gulvästar var det sjukhuspersonal som var först med att dementera Castaners lögnaktiga anklagelse. Det är tack vare deras videos av de våldsamma scenerna, och hastigheten med vilken de spreds, som vi nu vet sanningen om vad som hände vid sjukhuset. Speciellt viktig är den film där man ser gulvästarna backa tillbaka när de inser att de är på väg in på intensivvårdsavdelningen.
Florence, fackansluten sjuksköterska vid Pitié hävdar att sjukhuset var “en tillflyktsplats, men aldrig under attack. De enda våldsamma var CRS och andra poliser”. Dessutom tycks det cyniskt av en regering som konstant attackerar allmän sjukvård att plötsligt försöka framstå som sjukhusets beskyddare. I sammanhanget är det viktigt att understryka att akutpersonalen på Pitié är mobiliserade i en aktion mot indragningen av vårdpersonal samt mot undermåliga arbetsvillkor som utgör hinder i deras uppdrag. Dessutom tvekade inte sjukhusledningen att ta hjälp av polisen inför Castaners blixtvisit på kvällen den första maj för att ta ner banderoller som de strejkande hängt upp. Banderollerna påtalade samma krav som lyfts av gulvästar: gratis sjukvård och tillgång till en kvalitativ allmän service.