En poetisk videobetraktelse av Le Média TV, inspirerad av Victor Hugo.
De ville få slut på förtryck, tyranni och bredsvärd. De sökte frihet, jämlikhet, broderskap och bröd åt alla. De verkade vara barbarer, men de var befriare.
Vildingar… låt oss förklara detta ord. Dessa sträva män i skapelsedagar av revolutionärt kaos, i trasor, vrålande, rasande, stridsklubban lyft, piken högt, i attack mot ett ålderdomligt omskakat Paris… vad ville dom?
De ville få slut på förtryck, tyranni och bredsvärd. Istället arbete åt alla, utbildning för barnen, ett milt samhälle för kvinnan. De sökte frihet, jämlikhet, broderskap, bröd åt alla, ideal åt alla, ett Eden åt världen… och så framsteg, detta heliga ting, framsteg, goda och ljuva… och de krävde dem obändigt, pressade sig in i det sista, utom sig själva, halvnakna, vrålande, med stridsklubban i hand. Visst, de var vildingar, men civilisationens vildingar. Det var med vrede de krävde sin rätt. De önskade, om så med skräck och bävan, att tvinga in mänskligheten i paradiset. De verkade vara barbarer, men de var befriare. De krävde ljuset med nattens mask. När vi betraktar dessa rasande män är vi eniga om att de är skrämmande, men rasande och skrämmande, i det godas namn.
Det finns andra män… leende, broderade, förgyllda, dekorerade, glimrande, i strumpor av silke, med vita fjädrar, gula handskar och lackskor… samlade runt ett sammetsbord i hörnet vid en öppen brasa, sådana som milt insisterar på att vårda och upprätthålla det förgångna, det medeltida, den gudomliga rätten, precis som fanatism, okunskap, slaveri, dödsstraff och krig… sådana som förfinat och med låg röst hyllar sabel, bål och schavott.
Men vi, om vi tvingas välja mellan civilisationens barbarer och barbariets civiliserade, då väljer vi barbarerna.