Kategori: Artiklar: -04, 2019

Publicerat på Blogs Médiapart, 2019-03-22, författare: Guillaume Quintin

Sedan den 17 november, sedan arton veckor eller totalt fyra månader tillbaka, ger gulväströrelsen uttryck för fransmännens vrede över den ultra-liberala, orättvisa och socialt våldsamma politik som förs av Macron. Rörelsen har ett massivt stöd av fransmännen, 60% till 80%, beroende på vilken vecka som mäts och vilket opinionsinstitut som utför mätningen. Men Macron kommer inte ge med sig, inte för att han inte vill, utan för att han inte kan.

Konstigt nog så finns det en punkt som tycks undgå till och med de allra mest slipade analytikerna av fransk politik: Macron är inte en president “som alla andra”.

När jag säger “som alla andra” menar jag att i motsats till alla hans föregångare under den femte republiken, från Giscard till Hollande, som till exempel Mitterrand, Chirac eller Sarkozy, så kommer inte Macron från den politiska sfären. Före 7 maj 2017 hade han aldrig haft ett politiskt uppdrag, aldrig deltagit i politisk verksamhet, aldrig varit medlem i ett parti och har alltså ingen verklig “legitimitet” när han ställer upp som kandidat i presidentvalet. Inte om man jämför med hans föregångare, vilka till exempel varit borgmästare i Paris, rådgivare i Corrèze eller parlamentsledamot för Nièvre. Han har alltså, enligt egna ord, “ingen tillhörighet” varken till höger eller vänster. Det var delvis det som förförde en stor del av hans väljarkår, vid sidan om hans låga ålder – låt mig återkomma till det lite senare – men det är också det som gör honom mycket farlig sett ur ett demokratiskt perspektiv.

Verkligheten är att den sfär han kommer ifrån är en där de “valda” inte är just det. De blir plockade dit. Det är en odemokratisk miljö, en oligarkisk miljö. För att få inflytande där måste man äga, eller kunna hjälpa andra att tjäna… miljarder. Inte miljoner utan miljarder! Det är affärsbankernas värld, den finansiella kapitalismens värld, den där pengarna är enda herre, såväl termometer som termostat, under inflytande av dem som hör dit.

I vilket fall som helst får man inte göra en felaktig analys. Macron kommer inte från den världen, han betjänar den. Han är inte miljardär, bara miljonär, även om man inte riktigt vet vad som hänt med de enorma provisioner han fick för de uppgörelser han genomförde hos Rothschild. Nej, Macron kommer inte från den världen. Han är bara den hängivna fjäskaren, den som utför grovjobbet. Om ni inte har läst “Crépuscule” av Juan Branco så bör ni springa iväg och köpa den, för då kommer ni genast förstå hur våra ultra-rikas kast, dit Niel, Arnaud, Pinault och andra Bettencourt har organiserat tillträdet till presidentämbetet å deras skyddslings vägar, han som mycket tidigt fick ögonen på sig tack vare sin charm och totala brist på social och republikansk moral.

Man får inte missta sig om detta: Macron blev “anställd”, inte “vald”. Hans resultat i första omgången, sett i perspektiv till de enorma ekonomiska insatser som gjordes för att få honom accepterad av folkopinionen, till inaveln med de traditionella medierna och den oligarkiska pressen, sett till den välvilja han får av dem utöver sin kampanjbudget, allt detta måste relativiseras: även om han tog ledningen var resultatet uselt. Tillräckligt, men inte tillfredsställande. Det var på håret, och det var mycket nära att “trollkarlens lärlingsspel”, det de spelade med FN (Front National, ndtr.) brände av rätt i ansiktet på dem. Men det gick vägen och Macron blev nominerad enligt en två-skottstaktik grundad först på uttrycket “Antingen mig eller kaos”, vilket nu vänts till att beskriva Marine Le Pen som “helt okej” (se N. St Cricqs kommentar efter l’Emission Politique la semaine dernière eller ”#MonMinouAMoi” med Sotto!)

Macron blev alltså “anställd” till presidentämbetet, och han blev det med en enda karta, ett enda väldefinierat mål:  att bena ur det franska socialsystemet, göra arbetsmarknaden flexibel ända in i döden, att fortlöpande minska statens delaktighet i samhällsaktiviteten, samt skapa förhållanden för att kunna maximera hans finansiärers, eller hans överordnades, profit. Kort sagt, ett ultra-liberalt program som Milton Friedman och Chicago Boys inte hade förkastat. Detta är för övrigt vad som framgår av de första åtgärder som gjordes under hans femårsperiod. Uppluckrad arbetslagstiftning, ett omedelbart slopande av förmögenhetsskatten (ISF), införande av platt skatt, slopandet av Exit Tax, utplaning av socialt stöd samt slopandet av subventionerade anställningsformer, m.m. Godkännandet av den lag som tillåter försäljningen av Groupe ADP (Aéroports de Paris, ndtr.), av FDJ (Française des jeux, till 72 % statligt spelbolag, ndtr.) samt av Engie (industriell energi, ndtr.) var den senaste katastrofen inom ramen för denna förödande politik. Det är helt tydligt att allmänhetens bästa, vårt gemensamma intresse och fransmännens välmående inte är hans ledmotiv. Hans ledmotiv är hans egen karriär!

Vi får inte glömma att Macron blev utsedd till det allra högsta ämbetet vid en ålder av enbart 39 år, vilket gör honom till femte republikens yngste president. År 2022, vid nästa presidentval, kommer han inte ens vara 45 år! Men man behöver inte vara skarpaste kniven i lådan för att förstå att han inte blir omvald. Det räcker med att se de rysningar han väcker så fort man kommer utanför de parisiska mediemogulernas tevestudior.

Vid en ålder av 45, år 2022, kommer han ha en tjugo år lång karriär framför sig, och i likhet med många av hans tidigare bankkompisar som passerat den politiska sfären, kommer han återvända till banken. Men bara på ett villkor: att han först har uppfyllt målet med sitt nuvarande jobb. Annars kommer oligarkerna sparka ut honom lika snabbt som de satte honom vid rodret. I början av året utlovade han “10 miljarder” men i verkligheten var det inte mer än tre eller fyra och dessutom var det till största delen företagen själva som stod för pengarna i syfte att till bra pris köpa sig några månaders socialt lugn och ro. Detta löfte är den enda eftergift han kommer göra. Han måste fortfarande se över pensionssystemet och arbetslöshetsförsäkringen samt några andra projekt av mindre vikt.

Det är av denna anledning som han inte kommer ge efter för gula västarnas krav, inte på någon punkt… även om det innebär att folk kan komma att dö imorgon. Han har alltför stort behov av “jobbet efter”.

https://blogs.mediapart.fr/guillaume-quintin/blog/220319/pourquoi-macron-ne-cedera-pas-aux-gilets-jaunes?fbclid=IwAR2SmMyB5ADK_J5W7FGRUX1GnkoaRPf95yeDUt6F4UhZtutRuiP0ZhyFDVw

Publicerat av Révolution Permanente, 2019-04-21

Gula västarnas Akt 23 i Paris utvecklades till ett angrepp mot oberoende journalister: polisvåld, beskjutning med LBD… Vi har sammanställt ett avslöjande vittnesmål från en reporter på det oberoende mediat Source. Han fick motta slag medan han filmade men en del av hans video kunde ändå räddas (i originalartikel, se länk nedan, ndtr.).

“Jag har deltagit i demonstrationerna sedan starten och den gång då Dettinger (den boxare som dömdes för våld mot polis, ndtr.) försvarade Gwenaëlle fick jag en chock eftersom jag nästan träffades av ett LBD-skott i ögat. Jag vände bort huvudet i sista sekund… och då sa jag till mig själv att som skydd under de kommande demonstrationerna skulle jag börja filma men att det samtidigt var ett sätt att agera.

Så i lördags (20 april, ntdr.) höll jag på att filma demonstrationen då CRS (Compagnies républicaines de sécurité, specialstyrka inom polisen, ndtr.) gjorde en attack, inte långt från Place de la République. Det stod någon bakom mig, jag snubblade och föll omkull men var noga med att hela tiden fortsätta filma. Och sen hade jag polisen över mig. På den video jag tog går det en stund i slow motion. Det är för att filmningen avbröts på grund av de slag jag fick motta. De var fem stycken på mig, allt gick väldigt fort och jag fick många sparkar. De verkligen kastade sig över mig och drog av mig simglasögonen, pappersmunskyddet, samt min orangefärgade skyddskeps… jag var helt oskyddad. Men i det ögonblicket tänkte jag först och främst på att skydda min kamera. Efter slagen lyckades jag trycka på REC igen och börja filma men det råkade bli i slow motion.”

“Sedan började de dra mig i armen, säkert för att ta mig med, men på något vis kom jag loss och lyckades ta mig undan. Då var det en kille som lade sin hand på min axel. Jag blev rädd men det var en street medic (sjukvårdare, ndtr.) som tog mig bort därifrån. Jag hade svårt att andas så han sprayade i mun och ögon, och lade om tummen och såret i tinningen. Sedan fortsatte jag i demonstrationen, mer beslutsam än någonsin även om det kändes otryggt att varken ha glasögon eller skyddskeps. Tårgasen var väldigt kraftig.”

“Polisen tryckte ned denna demonstration, Akt 23, med enorm kraft.”

“Polisen tryckte ned denna demonstration, Akt 23, med enorm kraft. Vi såg folk som blev gripna utanför stadshuset till och med före demonstrationen. En stund blev vi blockerade på en liten sidogata till Place de la République, men till slut lyckades vi ta oss vidare förbi polisbarrikaden. Då såg vi en kvinna som hade fått granatsplitter i tinningen och som låg i en blodpöl på marken. Vid ett annat tillfälle, under en attack, var det en polis som slog våldsamt med sin sköld. Man kände verkligen att de hade lust att slå ned folk. Jag såg ett skott LBD40 passera i huvudhöjd bara nån meter från mig. De siktade i ansiktshöjd. Det kom en stor mängd skott med LBD40, tårgas, slag med betong… de grep också en kille med hund. Han gjorde ingenting, råkade bara vara där men behandlades illa av dem. De gav sig in i folkmassan i grupper om tre mot en enda person. Faktum är att de väljer ut i förväg vem de ska ta, står och spanar och säger “han, han, han!” och pekar för att kunna ta personen vid nästa attack. För övrigt blev jag själv deras måltavla. Jag höll på att filma alltihop, vilket de självklart inte gillar, så de hade ögonen på mig. Men för mig är det viktigt att vittna om vad som händer. Sedan, runt kl. 19.00, lyckades vi ta oss därifrån via en liten entré till metron.”

“Det slutade med att jag hade ett blåmärke på axeln, en skada i tinningen, en bruten nagel och huvudvärk… jag hoppas att smällen mot huvudet inte ger långvariga besvär. Och en till detalj, det var efter den här attacken som jag insåg att jag hade fullt av små blå fläckar på mig, på händer, kläder, ryggsäck… jag tvättade händerna säkert tio gånger men det går inte bort och jag vet inte vad det är.”

“Slagorden har förändrats”

“En sak som jag lagt märke till under den tid som demonstrationerna pågått är hur slagorden förändrats. Förut var det “Ta inte livet av er, anslut er till oss!” (till polismän efter det höga antalet självmord inom kåren, ndtr.). Då (den 20 april, ndtr.) var det “Anslut er inte till oss, ta livet av er!”. Självklart är detta chockerande ord och jag personligen skulle föredra att poliser lämnar sitt yrke om de är emot de order som ges. Men samtidigt förstår jag slagorden eftersom de poliser som arbetar i demonstrationerna är de som är mest extrema och våldsamma. Jag ser massor av folk som från början var oerhört fredliga men som till slut säger: “Vi ska sluta vara snälla”. Folk blir bara mer och trötta på alltihop och när man ser att inget händer trots att man demonstrerar, börjar de fundera på att byta metod. Men jag såg även en demonstrant som sa “ta inte livet av er, anslut er till oss”, så det finns av alla sorter.“

“Oberoende fotografer är störande.”

“Nu i och med deras nya lag sliter de av dig allt om du bär glasögon eller mask. Vid ett tillfälle var jag med en väninna som är fotograf och som nästan blev satt i polisförvar för att hon bar gasmask. De sa att den ansågs som ett vapen och tog den i beslag utan möjlighet för henne att hämta ut den senare. De hotade med att gripa henne. Så helt klart är oberoende fotografer störande. Redan vid den demonstration då Jérôme Rodriguez miste ögat var det en polis som gick fram till en kille som höll på att filma och sa åt honom att sluta… det är därför det är viktigt att filma och inte bege sig därifrån. Det händer också att de förstör minneskorten. Jag har även hört talas om en fotograf som togs in i polisförvar och sen aldrig mer såg till sin kamera, värd 2 000 euro.

Det finns ännu en anledning till varför de stör sig på oberoende fotografer och det är för att de kan bli avslöjade av oss. Som till exempel vid den demonstration då vi begav oss till La Défense – det var första gången jag såg poliser som vandaliserade. Vi höll på att demonstrera på Rue Moulin Rouge när vi hör ljudet av krossat glas. Det var rutan till en liten butik. Jag får syn på en mamma på väg förbi med sin lilla flicka och som tvingas skydda henne. Hon fick panik, stackaren, när rutan krossades nära hennes huvud. Och då är det några gulvästar som säger: “Det är poliser!” och plötsligt börjar fem demonstranter springa efter dem. Jag följer efter och jakten går mot Sacré Coeur, men där går det uppför så de andra avbryter. Eftersom jag då är helt ensam börjar jag istället gå och filma dem med dold kamera. De är klädda i kepsar, arbetsbyxor, ryggsäck, glasögon… och tar smågatorna. Och efter en stund ser jag hur de plockar upp walkie-talkies, headsets och tårgasgranater. Sedan svänger de vänster, går ner framför demonstrationståget och där får jag syn på andra poliser som ramar in demonstranterna men som släpper igenom dem och låter dem ta sig därifrån mot en liten gata. Det var en stark upplevelse att få se det.”

https://www.revolutionpermanente.fr/Acte-23-Le-temoignage-edifiant-d-un-videaste-independant-tabasse-par-la-police-pendant-qu-il?fbclid=IwAR23JKztky_OusdubpE4-jANOUHVnNUtGHv0aKMz3CLipMqW1NPX_SYoarE

Publicerat av Révolution Permanente 2019-04-20

Under Akt 23 (franska gulvästarnas 23:e lördagsdemonstration, ndtr), som mötte hårt tryck från polisen, blev flera journalister måltavlor för våld, gripanden och tårgas samt beskjutning med LBD (gummimantlade projektiler, ndtr.). Bland dem som greps finns Gaspard Glanz, journalist från oberoende media Taranis News, vilka ofta bevakar sociala kamprörelser. Man kan således se ett polisiärt agerande riktat mot journalister som bevakar sociala rörelser, med avsikt att skrämma och så långt som möjligt förhindra att bilder sprids. Är detta det första “påtagliga” resultatet av “lagen mot vandalism”?

Inför Akt 23 hade polisen fått instruktion om att utöva hårdare tryck och det slog även mot flera journalister. Igår utlovade Castaner (inrikesministern, den 19 april, ndtr.) ett ökat tryck från ordningsstyrkorna och i Paris, den stad som fick stå som symbol för detta löfte, blev tre journalister polisens måltavla.

Journalisten Gaspard Glanz för media Taranis News, känt för att bevaka kamprörelser, blev på påskaftonens eftermiddag på ett våldsamt sätt gripen av polisen i utkanten av Place de la République.

En oberoende reporter, Alexis Kraland, blev gripen vid Gare du Nord, också det ett våldsamt gripande, precis lika godtyckligt och ogrundat.

En annan journalist, Clément Lanot, vittnade på sitt Twitterkonto om hot och våld han fått utstå. Trots att han var tydligt identifierbar som medlem av pressen blev han hotad med beskjutning av LBD.

Enligt en artikel (se länk nedan i originaltext) blev en journalist från France 3 Occitanie skadad av en Sting-Ball-granat och flera andra journalister utsatta för tårgas på bron Guilhemery (Toulouse, ndtr.). Det var runt 17.00 som polisen, sin vana trogen, beslutade att det var dags att ingripa, varefter de startade beskjutning med flashball (LBD) samt tårgas.

Det var i en mycket spänd fas av demonstrationen med flera skadade synliga i live- och videosändningar som en journalist på plats vittnade om att “flera journalister och fotografer avsiktligt utsågs till måltavlor”.

Det är inte första gången polisen använder denna skrämseltaktik. Sedan början av rörelsen har flera journalister och demonstranter som filmat live vittnat om att de varit extra utsatta för LBD-skott eller för tårgas. Men nu i samband med Akt 23 ökade trycket mot journalister. Polisvåld samt gripanden och häktningar av journalister som befinner sig i händelsernas centrum för att bevaka sociala kamprörelser, allt detta är helt tydligt avsiktliga handlingar vars ändamål är att ha en avskräckande effekt. Den plötsliga ökningen av regeringens frihetskränkande åtgärder är en följd av “lagen mot vandalism” vilken är ett uppenbart hot mot våra demokratiska rättigheter och i synnerhet mot rätten att demonstrera. Dessa åtgärder riktas nu mot pressfriheten och mot oberoende och kämpande journalister.

https://www.revolutionpermanente.fr/Interpellations-tir-de-LBD-plusieurs-journalistes-independants-vises-par-la-police-la-loi-anti?fbclid=IwAR2C4WFV_uesPiQS0CwV1XNMbDDZ_q3HZ9Gpmn-J3OkPMdSm_mXFVKUt5L0

Uppdatering/kommentar: Den 23 april dömdes den oberoende journalisten Gaspard Glanz, för att ha ”pekat finger” åt en polisman under demonstrationen den 20 april, enligt följande: förbud att bevaka gulvästarnas lördagsdemonstrationer fram till den 18 oktober samt den sociala mobiliseringen den 1 maj.

Anledningen till att Glanz ”pekat finger” åt en polisman var att denne knuffat bort Glanz då journalisten önskat prata med en överordnad angående den Sting-Ball-granat han fått på foten. /Y.H.2019-04-24

Uppdatering/kommentar: Den 29 april upphävdes domen mot Gaspard Glanz.

Övriga referenser om samma ämne:

Le Parisien, 20 april:
http://www.leparisien.fr/faits-divers/gilets-jaunes-a-paris-plusieurs-journalistes-arretes-d-autres-blesses-20-04-2019-8057265.php?fbclid=IwAR04i91Z8JMKnmYYREotBnFEOPOInIsFgwrLT5Ma9Q0k6KDZE5xrdWmw6Y8#xtor=AD-1481423552

Le Point, 21 april
https://www.lepoint.fr/societe/gilets-jaunes-la-police-a-arrete-plusieurs-journalistes-a-paris-20-04-2019-2308689_23.php?utm_term=Autofeed&utm_medium=Social&utm_source=Twitter&Echobox=1555783505&fbclid=IwAR1Rnkuu4zGqMRPYjc6-GkeHKJxhboXFBh5ZO3JiaqRhWNexTUYQYLEOjYs#xtor=CS1-32-[Echobox

Basta!, 24 april

https://www.bastamag.net/Entraves-a-la-liberte-d-informer-apres-le-secret-des-affaires-le-secret-de-la?fbclid=IwAR2Rxlro-WGgQ7qxtPH_HpC1nMVL0g6b0iUgBqg953GvcPShIRrPa6RT9Ic

Av redaktionen på Basta!, publicerat 18 april 2019

Lördag den 13 april i Toulouse, gula västarnas Akt 22, än en gång kännetecknad av ett massivt tryck i stadens centrum från ordningsstyrkan: blockering, kraftig användning av tårgas, kontroller, skadade… ett förtryck som blivit vardag? Det är vad som framgår av en rapport, publicerad den 17 april av Observatoire des pratiques policières de Toulouse (ung. ”Enheten för observation av polispraktik i Toulouse”), skapat av medlemmar ur Human Rights League, Syndicat des avocats de France (advokaternas fackförbund) samt stiftelsen Copernic. Deras rapport utvärderar vilka åtgärder polisen vidtagit för att upprätthålla allmän ordning sedan 2017 i “den rosa staden” (smeknamn för Toulouse, ndtr.)

De har bevakat femtio demonstrationer mellan april 2017 och 3 april 2019, varav mer än hälften sedan starten av gulväströrelsen. De tjugofem observatörerna har gjort mer än femtio timmars videoinspelning och tagit mer är fyrahundra foton. De drar slutsatsen att polisens åtgärder för att upprätthålla allmän ordning i staden är “farliga och disproportionerliga”. Vid tretton tillfällen har observatörerna själva blivit måltavlor för ordningsstyrkan. En av observatörerna har skadats i huvudet av ett skott med LBD (lanceurs de balles de défense – gummimantlade försvarsprojektiler, ndtr) .

Nästintill systematisk brist på varningar från polisen
Rapporten konstaterar att den tidsperiod av två år som de har granskat har karaktäriserats av “en kraftig ökning av polisiära åtgärder” i samband med gulvästarnas demonstrationer. “Med hjälp av observatörsgrupper från Nantes, Bordeaux och Montpellier har vi jämfört polisens metoder för att upprätthålla allmän ordning under gulvästarnas demonstrationer”, skriver författarna. I samtliga dessa städer sätter prefekturen ett klockslag för när demonstrationen ska skingras med hjälp av vattenkanon, vanligtvis mellan 16.30 och 17.30. Det råder en nästintill systematisk brist på varningar från polisen. Rapporten undersöker även vilka ordningsstyrkor som används, deras vapen och material: Sting-Ball-granater, tårgas, pansarfordon och sedan nyligen även helikopter. Allt detta “utgör idag en integrerad del av miljön i demonstrationerna”.

Vad gäller lanceurs de balles de défense (LBD) konstaterar observatörerna att de togs i bruk i december 2018 mot gulväströrelsen. “LBD, som har orsakat majoriteten av de allvarliga skador som registrerats under demonstrationerna, används först och främst av icke-specialiserade enheter av ordningsstyrkan”, understryker rapporten. 261 personer har uppvisat skador orsakade av LBD runtom i Frankrike sedan starten av rörelsen. Detta enligt beräkning av dokumentärreporter David Dufresne.

Rädslan har satt sig i huvudet och kroppen på många av rörelsens sympatisörer
Parallellt med de polisiära åtgärderna har observatörerna även kunnat bekräfta en växande rädsla hos demonstranterna. “ ’Jag är rädd, jag törs inte längre åka till demonstrationerna’ eller ’Jag åker hem runt fyra – halvfem, jag har ju familj…’ Rädslan har satt sig i huvudet och kroppen på många av rörelsens sympatisörer. Andra vågar överhuvudtaget inte komma längre eller tvekar att ta på sig den gula västen under demonstrationerna.“ Det är en rädsla som riskerar att öka ännu mer på grund av den nya lag för att trycka ned demonstrationer, den så kallade ”lagen mot vandalism”, som togs i bruk den 10 april.

Demonstrationen i Toulouse förra lördagen var den första sedan denna lag togs i bruk. Enligt Médiapart var mer än 800 gendarmer och poliser inkallade, vilket var “tvåhundra mer än vanligt”. Tårgas användes redan tidigt på dagen när demonstranterna samlades och snabbt därefter kom Sting-Ball-granaterna. På grund av ordningsstyrkans åtgärder och dess strategi för att till varje pris skingra demonstranterna lyckades de som slutit upp inte ens sätta ihop ett demonstrationståg.

https://www.bastamag.net/Un-rapport-denonce-un-maintien-de-l-ordre-disproportionne-et-dangereux-a?fbclid=IwAR0IOedFGwS3gTFUlKMp3AhEeI7w3ikrGxbhufdZynGTPoyzEwOdZdDU6oc

Av N. Weiler, Basta!, 4 april 2019

Tomma utredningsmappar som enbart baseras på polisens version, polisförvar utan advokat och snabbrättegångar på löpande band, allt detta resulterar i hårda straff, även för tidigare ostraffade. Laurence Roques, ordförande för Syndicat des avocats de France, franska advokaters fackförbund, liknar rättssystemets behandling av gulvästarna vid en judiciell “slakt”, sida vid sida med den verkställande maktens förtryck. Han förutspår att “under sådana förhållanden kan den sociala vreden inte dämpas”. Intervju.

Basta!: Det stora antalet gripandet av gulvästar har medfört en överbelastning av domstolarna, som redan var hårt pressade. Vissa ärenden har dömts nattetid med ett kraftigt förhöjt antal snabbrättegångar. Kan domare och advokater utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt under sådana förhållanden?
Laurence Roques: Detta är självklart mycket dåliga arbetsförhållanden för domare och advokater. För advokater är snabbrättegång (den process som ger möjlighet att döma en person omedelbart efter att hen tagits in i polisförvar) sämsta tänkbara sätt att utöva sitt yrke. Det är ett försvar under tidspress, utan att vi ges tid att väl förbereda ärendet. De dömda personerna är ofta bosatta på annan ort än i de städer dit de kommit för att demonstrera och där de gripits av polisen. Hur ska man kunna samla in vittnesmål till deras försvar eller tillkalla familjer, vänner och arbetskamrater under sådana förhållanden? Det är mycket komplicerat, på gränsen till omöjligt. Många personer ställs inför en rättsprocess utan advokat. Polisen säger till dem att det inte behövs, att det kommer vara snabbt överstökat. Och gulvästarna har ingen anledning att inte tro dem! Oftast är det första gången som de står inför en domare och de vet inget om vad som väntar dem, inte heller någonting om deras rättigheter. De vet inte att de har rätt till advokat omedelbart då de tas in till polisförvar.

Även tidspressen orsakar problem för domarna. När man har tio likadana fall är det svårt att inte falla in i en sorts löpande-band-princip. Detta ger en förvrängd bild av verkligheten. När domarna tillbringar hela dagarna med att döma personer som anklagas för att ha begått våldshandlingar, eller ha planerat sådana, är det lätt för dem att få intrycket av att vi befinner oss mitt i en upprorsfas.

När man läser protokollen från rättsprocesserna verkar det som att polisens version är det centrala materialet i många av de rättegångar som resulterar i fällande dom. Ligger det något i det?
Det stämmer, tyvärr. Ett stort antal fällande domar grundas enbart på ett enkelt formulär med flervalsfrågor, på vilket polismannen har kryssat i rutor och lagt till några ord. Vi har inga protokoll där polisen ska motivera orsaken till att de tagit in personen till förhör. Vi pläderar tomhänt. Och tvivel är inte till de åtalades fördel. När domarna frågar dem: “Var ni där när våldsamheterna begicks?”, då svarar de åtalade “ja” och döms som skyldiga. Man tar inte hänsyn till omständigheter och gör inga konfrontationer, inte ens med hjälp av foto, med de poliser som riktar anklagelser mot dem i dessa formulär. Det är fuskprocesser.

Vad är konsekvensen av fällande dom?
Straffen är mycket hårda, ofta med fängelse även för förstagångsförbrytare, vilket annars är mycket ovanligt. Det förekommer att de som fått en fällande dom omedelbart frihetsberövas. De kan även krävas på mycket höga böter trots att man vet att det finns många människor med mycket dålig ekonomi bland gulvästarna. Allt detta görs för att avskräcka eller till och med hindra folk från att demonstrera på nytt.

Ännu ett straff som läggs på dem är förbudet att senare delta i demonstrationer, vilket är vanligt förekommande. Detta har vi aldrig sett förut! Vid SAF (Syndicat des avocats de France) räknade vi mellan 1995 och 2018 ut att 33 personer ålagts med demonstrationsförbud. Domarna tog till denna åtgärd med stor försiktighet. Sedan november 2018 har det blivit flera hundra personer. Detta är helt klart politisk bestraffning som skapar problem för demokratin. Det innebär i praktiken att man förbjuder medborgare att öppet yttra sina åsikter. Sedan finns det även kompletterande straff som inskränker på medborgerliga rättigheter vilket innebär att folk inte tillåts rösta.

Vad är riskerna med det ökade antalet domar för “deltagande i en gruppering med avsikt att utöva våldshandlingar”?

Det är ett mycket svårdefinierat och subjektivt lagbrott som ofta används för att döma demonstranter utan att de nödvändigtvis varit farliga. All fakta behöver inte klarläggas. Det räcker med att de befunnit sig på platsen då det pågått sammandrabbningar med polis. Men vi vet att sådana konfrontationer blir alltmer kraftiga och förekommer allt tidigare i demonstrationerna. Om du befinner dig där i den stund då våldsamheter begås är du skyldig per automatik. Detta lagbrott används för att sätta så många människor som möjligt i polisförvar vilket i sin tur ger möjlighet att registrera dem och utföra förbud mot att på nytt delta i en demonstration.

Att hindra folk från att demonstrera är grundprincipen i den rättsliga behandlingen av gulväströrelsen. Som svar på ett politiskt påbud har ett visst antal domare vant sig vid att, sakta men säkert, gnaga i kanten av de medborgerliga rättigheterna. När en justitieminister ber dem om ett “strängt” rättsligt svar i mötet med de tilltalade (Nicole Belloubet, på besök vid domstolen i Paris dagen efter demonstrationen den 1 december), ber hon dem uttryckligen att vara politikens starka arm, att hjälpa dem ta sig ur en kris som de inte vet hur de ska hantera.

Vad blir konsekvenserna för de medborgare som döms?
När man pratar om förstagångsförbrytare menar man personer som för första gången i sitt liv ställs inför en domare och som inte vet någonting om hur rättsmaskineriet fungerar. De kan varken koderna för att utöva sina rättigheter eller för själva rättsprocessen. De vet inte hur de ska presentera sig, vilka svar de bör eller inte bör ge. De kanske inte ens behärskar vokabuläret och vet inte hur de ska svara korrekt på domarens frågor. De destabiliseras på två sätt. Mötet med domstolarnas sociala våld får dem att plötsligt upptäcka republikens baksida. De upptäcker att man fifflat med tärningarna; när de står i rättssalen och döms trots att polisens utredningsmappar är tomma, då säger de sig att beslutet är taget redan på förhand. Vad annars ska man tro? Folk ser att deras ärende inte har bearbetats på ett neutralt sätt, vilket man enligt lagen har rätt att förvänta sig, med en domare som fattar beslut först efter att noggrant ha övervägt ärendet ur ett sådant perspektiv. De lämnar dessa processer brutna och förargade.

Under sådana förhållanden kan den sociala vreden inte dämpas. Blotta tanken på att det handlar om de som har makt ställda mot alla andra – vilket är det som låg till grund för rörelsen i november förra året – förstärks av det bemötande gulvästarna får av rättssystemet.

https://www.bastamag.net/Les-interdictions-de-manifester-sont-des-peines-politiques-qui-posent-un-vrai?fbclid=IwAR0lBGyNhtO__-K_uqdtFKOW5rU-xeGQcoqH0mqZuFBNjVY6elsnW2msAEk

Publicerat på Amnesty International France hemsida 2019-03-12

Den så kallade “lagen mot vandalism” har nyligen antagits av senaten. Ett mycket hårt slag mot rätten att delta i fredlig demonstration i Frankrike.

Den lagstiftning som sedan tidigare tillämpats gav redan stort utrymme för att hindra, gripa, väcka åtal mot och hårt bestraffa personer som begår våldshandlingar i samband med demonstrationer.

Men tvärtemot vad titeln låter påskina så erbjuder denna nya lag inget nytt för att stoppa “vandalerna” och kommer inte på något sätt skydda fredliga demonstranter. Tvärtom, den öppnar dörren på vid gavel för godtycklighet inom dagens och morgondagens verkställande myndigheter.

Mindre än 18 månader efter slutet på undantagstillståndet (upprättat efter terrordådet den 13 november 2015, ndtr) tar sig de administrativa förbuden in i allmän rättsordning. Via prefekterna kommer verkställande organ kunna förbjuda en person från att demonstrera. Detta kan komma att ske på mycket vaga grunder, långt från rättsväsendets vakande öga.

Från och med nu riskerar fredliga demonstranter som vill skydda sitt ansikte mot till exempel tårgas att utsättas för häktningar och godtyckliga domar.

Femtiotre franska föreningar och fackförbund har påtalat risken med att denna lag får annan effekt än den som eftersträvas. På internationell nivå har tre oberoende experter från FN “uttryckt stark oro för att vissa av lagtextens åtgärder inte är förenliga med FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, en konvention som Frankrike har undertecknat. Dessa åtgärder skulle kunna tillämpas på ett godtyckligt sätt och bidra till ytterst allvarliga avvikelser”.

Av samma anledning har även Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter uttryckt oro.

Det konstituerande råd som kommer sammankallas av presidenten samt av parlamentariska grupper i opposition mot lagen, kommer få uppdraget att utreda lagtexten i perspektiv till den franska konstitutionen.

Kommer det konstituerande rådet fullgöra sin plikt gentemot konstitutionen och mot Frankrikes internationella skyldigheter och åtaganden?

https://www.amnesty.fr/liberte-d-expression/actualites/un-coup-tres-dur-au-droit-de-manifester-pacifiquement