Månad: maj 2019

Otillåtet polisförvar vid demonstration i Bryssel, 26 maj 2019

(Artikel samt vittnesmål)

Bryssel: hundratals kränkande gripanden och otillåtet polisförvar

Publicerat av Web-info France1234, 2019-05-28

Från och med klockan 13.00, söndagen den 26 maj, samma dag som valet, hade belgiska gulvästar stämt träff vid station Bruxelles-Nord. Det dröjde inte lång stund förrän de insåg att det stora antalet poliser som fanns på plats var där i ett enda syfte: att blockera dem och på så vis hindra dem från att demonstrera. Flera hundra gulvästar blev sedan omringade, utsatta för tårgas och till sist gripna, den ena efter den andra.

Instängda som boskap

Timmarna gick och gripandena fortsatte i detta “polisiära förvar under öppen himmel”. För vissa demonstranter dröjde det ända tills klockan 20.00 innan de togs in.

Av de som vi kunnat kontakta finns det inte en enda som informerats om sina rättigheter av de belgiska poliserna. Det var inte heller någon av poliserna som förklarade anledningen till att de sattes i förvar.

Demonstranterna fördes till vad som förut varit en militärkasern. Där trängdes de in som boskap med alldeles för många personer per cell. En av demonstranterna, som förts till cellen av fyra polismän, befann sig i ett kritiskt tillstånd och trots att de andra ropade på hjälp dröjde det länge innan poliserna tog ropen på allvar och kom för att titta till honom.   

Övriga demonstranter togs till en hangar

När kasernen var fylld togs resterande demonstranter till en hangar. Ända tills dess hade de stått omringade av poliserna på gatan. En fransk gulväst, medlem i Amnesty International, var där med en grupp vänner och berättar: “Vi sorterades utifrån ålder och kön och det kändes som att vara i ett nazistläger. De satte oss fem och fem i celler som var 1 gånger 3 meter.”

Utredning

Belgiska gulvästar planerar en rättslig utredning för att få veta anledningen till att de placerats i polisförvar på ett icke tillåtet sätt utan att få besked om vilket brott de anklagades för. Gripandena innebar ett stort övergrepp mot våra medborgerliga rättigheter samt mot yttrandefriheten. Enligt en av de demonstranter som står bakom initiativet sattes ett juridiskt råd ihop måndagen den 27 maj.

https://webinfo-france.com/bruxelles-des-centaines-darrestations-abusives-et-de-gardes-a-vue-illegales?fbclid=IwAR0iYOuq9TxDEUMUyNiC44vr3gM0YEbcR3naDhGjBLVbuFYMW7yXDYxh9CM

Vittnesmål (kvinna)

Gripen av polis i Bryssel

Ankomst till station Nord, söndagen den 26 maj 2019, kl. 13.30.

När jag kom fram gick jag nedför trapporna för att säga hej till två eller tre demonstranter som jag kände igen i folkmängden. Jag behövde gå på toa men höll mig i en timme, och sen när jag vände mig om såg jag att vi var omringade av poliser. Då frågade jag dem vad som var på gång men fick inget svar. Jag frågade igen, två eller tre gånger, men det verkade som om vi hade med robotar att göra.

Sedan bad jag att få komma ut för att kunna gå på toa (…) men det enda svar jag fick var: “Nej, du får stanna där, det är för sent för dig.” Och några sekunder senare, när jag såg den första bussen komma, förstod jag vad hon menade.

Den första bussen fylldes och efter det krympte de ytan på blockaget. Sedan kom två poliskvinnor för att hämta mig för en första kontroll. Jag följde självklart med och när jag lämnade blockaget var det en som höll mig i armlåsning. Eftersom det gjorde ont i axeln frågade jag vad det var för mening att göra så. Jag följde ju med utan motstånd och utgjorde inget hot. Då stirrade hon bara på mig och sa: “Böj dig fram så gör det mindre ont.” Jag gjorde som hon sa och böjde mig men då höll hon istället ännu hårdare.

Sedan ställde de upp mig mot fordonet, genomsökte mina grejer, och satte ihop händerna bakom ryggen med spännband. Efter det gick jag upp i fordonet. Sedan körde de som galningar med sirenerna påslagna i riktning mot militärkasernen. Jag hade inte fått något säkerhetsbälte. När vi kom fram passerade vi en bevakad polisspärr med taggtråd runt. Det var byggnader överallt. Vart var vi på väg? Det var en så märklig stämning… Snart kom vi fram till gamla stall, omgjorda till ett enormt läger för polisförvar. Vi var ungefär tjugo personer i varje cell. I cellerna för dom som kom sist var det ibland många fler. Turligt nog så fanns det en person i vår cell som hade nåt för att kunna släppa loss våra händer, annars hade vi tillbringat dagen bundna som boskap. Och sedan började en flera timmar lång väntan. Hunger, törst…

De hämtade mig efter fyra och en halv timme och sa att det var för kontroll och registrering. Så kom vi in i en cell, jag och poliskvinnan. Hon bad mig att klä av mig helt och hållet, inklusive underkläder, bara för att vara säker. Vid det laget hade jag svårt att se meningen med det eftersom vi hade tillbringat fyra och en halv timme i en cell då vi fått behålla våra tillhörigheter, men jag gjorde ändå som hon sa. Sedan, efter att ha fått vänta i flera minuter på att bli registrerad, sa hon åt mig att räcka fram armen. På armen skrev hon sedan mitt nummer för polisförvaret med röd tusch, precis som om jag var boskap. Vad var det för mening med det? Hon sa att det var för att lättare kunna para ihop oss med våra saker sen. Sedan sattes jag i en annan cell, nu enbart med kvinnor. Där stannade jag i ungefär femton minuter.

Klockan 18.30 var pärsen slut och jag fick äntligen lite att äta och dricka. Sedan satte de oss på bussar för att släppa av oss lite överallt och låta oss ta våra tåg. Men även om ingen av oss just då verkligen förstod vad som hänt, var vi så trötta och chockade att några gulvästkamrater fick hitta boende åt oss för natten. Det var först dagen därpå runt kl. 14 som vi återvände till Frankrike.

TÉMOIGNAGE

Arrivée à la gare du Nord à Bruxelles ce Dimanche 26 Mai 2019 à 13h30.

A mon arrivée, je descend les marches, je vais dire bonjour aux 2 ou 3 personnes que je reconnais dans la foule.

J’ai envie d’aller au toilette, 1h que je me retiens. Je me retourne, nous voilà encerclés.

Je demande donc ce qu’il se passe, aucune réponse. À 2 ou 3 reprises je demande, nous avons a faire à des robots.

Je leur demande donc de sortir pour pouvoir me rendre aux toilettes, et m’en aller par la même occasion, je venais d’arriver, c’était l’incompréhension totale.

On m’a juste répondu ”non vous restez là, pour vous c’est trop tard.”

J’ai compris quelques secondes après, en voyant un premier bus arrivé.

Ils remplissent un premier bus. Ils vont de ce fait resserrer la nasse.

2 policières viennent me chercher pour la première fouille, je la suis naturellement, je quitte la nasse, elle me fait une clé de bras.

Mon épaule me fait mal et je lui demande dans quel intérêt de faire ça puisque je les suis, je ne suis pas une menace, et aucune résistance.

Elle me dévisage, et me répond ”baissez vous, vous aurez moins mal”. Je m’exécute, me baisse , et elle recommence encore un peu plus fort.

On me fait mettre contre le camion, on me fouille, et après on m’attache les mains avec des colsons et je monte dans la camionnette.

Direction, en trombe, pas attaché par les ceintures de sécurité, sirène hurlante, direction la caserne militaire.

À notre arrivée, nous passons une barrière, qui est gardée, barbelés autour, bâtiments partout. Où allons nous ? Drôle d’ambiance…

Nous allons dans les anciennes écuries réhabilitée en camp de garde à vue géant.

Nous sommes à 20 environ par cellule parfois beaucoup plus, pour les derniers.

Heureusement qu’une personne dans la cellule avait de quoi nous détacher, sinon nous aurions passé la journée attaché comme du bétail.

Et les longues heures commencent. La faim, la soif.

Au bout de 4h30, on vient me chercher, pour l’enregistrement et la fouille me dit- on.

On arrive dans une cellule, la policière et moi.

Elle me demande de me déshabiller complètement, y compris les sous vêtements, afin d’être sûr. Je n’en vois pas bien l’intérêt à cet instant, nous venons de passer 4h30 en cellule avec tout nos effets personnels mais je m’exécute quand même.

Ensuite, après plusieurs minutes d’attente pour mon enregistrement, elle me demande de lui tendre le bras, et y note, au marqueur rouge, mon numéro de gardée à vue. Suis-je du bétail ? Quel intérêt ? Pour nous retrouver facilement pour nos affaires nous dit- on.

Je rejoinds une autre cellule cette fois, que des femmes. J’y resterais 15 minutes environ.

18h30, fin du calvaire, je peux enfin boire quelques chose et manger.

On nous remonte dans des cars afin de nous disperser partout et de reprendre les trains.

Exténués et choqués par ce qu’il vient de nous arriver, même si sur l’instant personne n’a pris conscience de ce qu’il venait de se passer, des camarades GJ nous ont retrouvés un hébergement, et nous avons pu rejoindre la France que le lendemain vers 14h.

Gula västarnas brokiga vapenarsenal

Publicerat av Le Toulousain, 2019-05-15

Varje vecka sedan början av gulväströrelsen har polisen ingripit mot demonstranter, och ibland tagit dem i förvar, för “vapeninnehav”, ett begrepp som ofta tillskrivs föremål som vanligtvis anses banala. Le Journal télévisé (”TV-nyheterna”) bestämde sig för att utreda begreppet.

Ordförande i föreningen Handi-Social, O.M., är en symbolisk person för gula västarna i Toulouse. Den 16 maj kommer hennes ärende upp i domstol: “Våld mot myndighetsperson med bruk av och hot med vapen”. Det är en procedur som blivit vanlig sedan början av rörelsen. Men det som är lite mer ovanligt är vapnet i fråga, i detta fall en rullstol som aktivisten anklagas för att medvetet ha använt för att få omkull en polisman. Även om O.M. erkänner det faktum att representanten för ordningsstyrkorna verkligen föll, så förnekar hon den version av händelserna som lagts fram, och hävdar istället att det var CRS-polisen som manövrerat joysticken på hennes rullstol.

Graverande omständighet

Oavsett vilket, så är det uppseendeväckande att applicera en sådan brottsrubricering på en rullstol. Det innebär även att de som ställer sig frågande inför det ökade antalet av preventiva, eller till och med oriktiga, gripanden får vatten på sin kvarn. Men O.M.’s advokat kommer inte basera försvaret på denna brottsrubricering. “Enligt rättspraxis kan vilket föremål som helst, till och med ett djur, anses som ett vapen om man kan bevisa avsikten att använda sig av det, vilket inte kunnat göras i min klients fall”, påpekar advokat P.N. För honom är det alltså inte själva det faktum att en rullstol klassas som vapen som är problematiskt, utan “viljan att på ett vilseledande sätt förvärra brottsrubriceringen”.

Detta är något som bekräftas av en annan advokat, A.C., som lett flera gulvästars ärenden. “En sak är säker, och det är att i dagsläget hävdar åklagaren ofta förekomsten av graverande omständigheter för att kunna ge strängare straff. Och det begås ofta felaktigheter. Även om det finns utrymme för att diskutera om ett visst föremål kan klassas som vapen – jag har också haft ett fall med ett paraply –   så förblir grundstraffet alltid detsamma”, förklarar hon.

Begränsade rättigheter

Lördag efter lördag gör prefekturen i Haute-Garonne sammanställningar över dagens demonstrationer samt över de gripanden för vapeninnehav som gjorts och som kan resultera i polisförvar, men utan att i detalj ange vilka sorts vapen det handlar om. När vi ställer frågan till administrationen nöjer de sig för stunden med att påminna om lagtexten: “Ett vapen är föremål avsett för att döda eller skada. Varje annat föremål som kan medföra fara för andra då bäraren har för avsikt att använda det för att döda, skada eller hota, klassas som vapen”.

Det är en bred definition som enligt vissa skulle kunna ge utrymme för myndigheterna att vidta strängare åtgärder och begränsa individens frihet. “Frågan är om det verkligen finns order om det, men man kan konstatera att det har skett en ökning i antalet preventiva gripanden. I en demonstration finns det många föremål som kan bli vapen även om de inte är det inom civilrätt. Detta ger upphov till juridiska frågeställningar”, understryker C.D., advokat och medlem i La France Insoumise (politiskt parti, ndtr), som minns hur hon en gång försvarat en person som gripits för att ha plockat upp en tårgasbehållare kastad av polisen vid mobiliseringen mot den nya arbetsrättslagen.

https://www.lejournaltoulousain.fr/societe/port-darmes-larsenal-heteroclite-des-gilets-jaunes-65200?fbclid=IwAR0MtI5QBM_5xh0Fs7bhvyqUrq7RHfqLTmVpHkDn8ARmKQ_FquSz-MsLwU8


Vittnesmål, 26 jan, Paris: J.R.

Jérôme Rodrigues

Lördag 26 januari – Place de la Bastille, Paris. Det var då som en av gula västarnas frontfigurer, Jérôme Rodrigues, 39, fick ett skott av en projektil i höger öga. Skottet kom med största sannolikhet från ordningsstyrkorna. Enligt polisen ska skadan ha orsakats av en skingringsgranat medan andra källor menar att den orsakats av ett skott med flashball.

Denne familjefar på 39 år skadades då han befann sig mitt emot CRS-poliserna. I samma stund höll han på att live-filma ankomsten av demonstrationståget till Place de la Bastille på sitt Facebook-konto. Det syntes tydligt att han inte uppvisade något tecken på våldsamhet.

Han har vid flera tillfällen hävdat att det var LBD han träffades av den dagen. En polisman har bekräftat att han skjutit med LBD men mot en annan demonstrant.

Senare samma kväll berättade Jérôme Rodrigues från sjukhuset där han vårdades: ”Jag kommer mista ögat.” Det är ett mycket hårt slag mot denne före detta handlare. ”Jag hade börjat ställa in mig på det, men det känns ändå väldigt hårt.” Han tillkännagav att han skulle ta hjälp av ”ett helt lag av läkare och specialister för att åtminstone försöka rädda själva ögat, så att dom inte skulle behöva ta bort det helt och hållet.”

”Jag demonstrerade för att försöka få regeringen att förstå hur viktigt det är att franska folket kan leva värdigt på sin lön och på sitt arbete – jag har alltid värdesatt arbete, det är så jag blivit fostrad – och hur beklagligt det är att regeringen inte lyssnar. Jag hade väntat i åratal på en folkrörelse som gula västarna. Vi borde ha gjort det redan 2008 när dom bad om vårt stöd under bankkrisen. (…) Jag satt inte och väntade på att Macron skulle säga att det räcker med att gå över gatan (för att finna arbete, ndtr.), jag hade rest runt hela Frankrike för att hitta jobb, men det funkar inte.

(Tillbaka till den 26 januari) Jag ser en grupp gulvästar, kompisar till mig, som precis hade fått tårgas mot sig, och säger till dom: ’gå härifrån, killar, så ni inte blir skadade, inte blir av med ett öga’. Så ser jag en grupp poliser börja röra sig. Jag vet att i det ögonblicket stör jag dem inte på något vis men drar mig ändå undan och säger till mig själv: ’bäst att dra sig tillbaka, killarna kommer börja jobba, inte värt att störa dom’. Och då, bang, så träffas jag av en granat på fötterna, och i nån sekund är jag helt omtumlad, innan jag en eller två sekunder senare får det där fruktansvärda slaget i ögonhöjd. Det var LBD-skottet.

Och vad händer idag? Två förstörda liv. Mitt. Och polisens, han som sköt på mig. Vad kommer hända honom? Han kanske har fru och barn. Visst, han lydde order, och hade väl all rätt att göra det, men han kanske också har ett förstört liv nu efteråt. Jag vill inte vara en symbol. Jag kämpade för rätten att kunna fylla kylen, för RIC (référendum d’initiative citoyenne, folkomröstning på folkets initiativ) och för ett slut på privilegier men upptäcker att jag idag behöver delta i ännu en kamp. Jag har insett att min röst verkar viktig. När allt började kände jag att jag deltog som vittne-aktör. Idag fylls jag av ett nytt ansvar… det att försöka driva rörelsen framåt.”

JÉRÔME RODRIGUES:

Samedi 26 Janvier – place de la Bastille, l’une des figures nationales des gilets jaunes, Jérôme Rodrigues, 39 ans, recevait un tir de projectile dans l’oeil droit. Le tir provenait vraisemblablement des forces de l’ordre. 
La blessure serait due à une grenade de desencerclement selon la police. D’autres sources évoquent cependant un tir de flasball.

Ce père de famille de 39 ans, a été blessé alors qu’il se trouvait face aux CRS, et au moment même où il était en train de filmer en direct sur son compte Facebook, l’arrivée du cortège des gilets jaunes sur la place, sans faire manifestement preuve de violence.

Il a affirmé à plusieurs reprises avoir été atteint ce jour-là par un lanceur de balles de défense (LBD). Un policier a reconnu avoir tiré un LBD mais sur un autre manifestant.

Plus tard dans la soirée depuis l’hôpital où il a été pris en charge, Jérome Rodrigues annonçait : ”Je vais perdre mon oeil..” 
C’est un véritable coup dur pour cet ancien commerçant. « Je m’étais fait à cette idée, mais là c’est très dur. » Il a annoncé qu’il allait consulter « toute une équipe de médecins et de spécialistes pour tenter d’au moins garder (son) œil, qu’il ne soit pas retiré ».

«Moi, j’étais sorti dans la rue pour essayer de faire comprendre à ce gouvernement qu’il est important qu’aujourd’hui, le peuple français puisse vivre dignement du salaire qu’il gagne, du travail qu’il accomplit – moi j’ai des valeurs de travail, j’ai été élevé de cette manière-là -, et qu’il est regrettable qu’il ne l’entende pas. Un mouvement comme celui des ”gilets jaunes”, je l’attendais depuis des années. On aurait dû faire ça en 2008 pendant la crise des banques qu’on nous a demandé de renflouer (…). J’ai pas attendu que Macron dise de traverser la rue, j’ai traversé la France pour trouver du boulot et ça marche pas.

Je vois une équipe de jaunes qui sont amis avec moi, qui venaient justement de se faire gazer. Je leur disais ”partez d’ici les gars, allez pas vous blesser, allez pas perdre un œil”. Je vois une escouade de policiers qui commence à se mettre un petit peu en action. Je sais que je ne les gêne pas à l’instant T, mais j’ai ce mouvement de recul. Je me dis ”recule-toi, les mecs ils vont se mettre au boulot on va pas les déranger”. Et là, patatras, je me prends une grenade au niveau des pieds qui m’abrutit l’espace d’une seconde, et une à deux secondes après un énorme impact au niveau de l’œil suite au tir de LBD que j’ai subi.

Aujourd’hui, qu’est-ce qui se passe ? Deux vies déglinguées. La mienne. Et le policier qui m’a tiré dessus, il va lui arriver quoi à lui ? Il a peut-être une femme et des enfants. Alors il a respecté un ordre, il est dans son bon droit, certes, mais peut-être qu’il a aussi une vie détruite derrière. Ça me dérange d’être un symbole. Je me battais pour remplir le frigo, le RIC (référendum d’initiative citoyenne, ndlr) et la fin des privilèges et je m’aperçois qu’aujourd’hui je vais devoir mener un nouveau combat. J’ai pris conscience que ma voix a l’air d’avoir de l’importance. Lorsque ça a commencé, je m’étais senti investi d’une mission en tant que témoin-acteur. Aujourd’hui, j’ai une nouvelle responsabilité qui m’incombe, c’est d’essayer d’emmener le mouvement plus loin»…

Kommuniké från “AG de Montpellier contre les violences d’état et pour les libertés”

Polisingripande mot gula västar framför Maison du peuple i Montpellier vid visning av filmen “J’veux du soleil”.

Kommuniké

I Montpellier, kvällen tisdagen den 14 maj, gjorde flera polisstyrkor ett ingripande mot minst fem gula västar utanför gula västarnas Maison du peuple (tidigare Royal Occupé) vid visningen av “J’veux du soleil” av François Ruffin. Minst fyra personer togs i polisförvar.

Enligt pressen togs två personer i förvar efter anklagelser att ha utövat skadegörelse på en av väggarna till Maison du peuple. Men faktum är att det som pågick var reparation av väggen för att säkra tillgången till lokalen.

Enligt ordningsstyrkornas uttalande i samband med ingripandet anklagas tre av de gripna för en tidigare förseelse i form av olämpligt beteende mot myndighetsperson. De ska ha känts igen av polismän som skickat en telefon sinsemellan. De tre som togs i förvar har i flera veckor varit måltavla för trakasserier från polisen. Vid tidigare ID-kontroll fick en av dem utstå påtryckningar (“vi vet var du bor”).

Dessa riktade ingripanden inträffar i en tid av mycket tung repression. Dylan, en 18-årig gulväst som miste ögat den 27 april på grund av en granat som kastats av ordningsstyrkorna, fick den 11 maj höra en polisman säga: “Vi kommer ta ditt andra öga!” På liknande sätt blev Camille, kvinnlig observatör från Human Rights League, grovt förolämpad den 16 april av en polis med högre rang från Montpelliers brigade anti-criminalité. Vi förväntar oss en utredning av berörda polismän…

Vi fördömer å det bestämdaste den repression som deltagare i gula västarnas demonstrationer utsätts för, en repression som är desto mer chockerande då polisvåldet förblir ostraffat. Rättsväsendet blundar för detta våld men bestraffar och dömer mycket hårt gula västar som, icke att förglömma, enbart kämpar för våra rättigheter och för social rättvisa.

Vi ger vårt fulla stöd till de personer som gripits. I den spända situation som nu råder mellan polis och gula västar oroar vi oss över de förhållanden under vilka de sitter förvarade samt över följderna.

Solidaritet med alla dem som faller offer för polisiär och rättslig repression!

(AG de Montpellier contre les violences d’état et pour les libertés, ung.“Föreningen i Montpellier mot statens våld och för våra friheter”, ndtr.)

Interpellations de gilets jaunes devant la Maison du peuple de Montpellier pendant la projection du film ”J’veux du soleil”

– Communiqué –

Ce mardi 14 mai dans la soirée, à Montpellier, plusieurs corps de police ont interpellé au moins cinq gilets jaunes devant la Maison du peuple des gilets jaunes (anciennement Royal Occupé), à l’occasion de la diffusion de « J’veux du Soleil » de François Ruffin. Au moins quatre personnes ont été placées en garde à vue.

Selon la presse, deux personnes ont été interpellées pour avoir été accusé d’avoir dégradé un mur de la Maison du peuple, alors qu’il y avait en réalité des travaux de réhabilitation sur ce mur pour sécuriser l’accès au lieu.

Selon des propos tenus par les forces de l’ordre lors des interpellations, trois interpellé·e·s, seraient accusé·e·s d’outrage sur personne dépositaire de l’autorité publique, qui aurait été commis auparavant. Ils auraient été reconnus par des policiers qui se faisaient passer un téléphone.
Ces trois interpellé·e·s sont la cible depuis plusieurs semaines d’un harcèlement policier : lors de contrôles d’identité, l’un d’entre eux a déjà subi des pressions ( « on sait où tu habites »).

Ces interpellations ciblées interviennent alors que le climat de répression est très pesant. Dylan, gilets jaune de 18 ans éborgné à cause d’une grenade jetée par les forces de l’ordre le 27 avril, s’est vu dire par un policier le 11 mai : « on va te crever l’autre œil ». De même, Camille, observatrice de la Ligue des Droits de l’Homme, a été violemment insultée par un gradé de la brigade anti criminalité de Montpellier le 16 avril. Nous attendons les interpellations ciblées des policiers concernées…

Nous dénonçons vigoureusement la répression contre les participants aux manifestations des gilets jaunes, d’autant plus choquantes que les violences policières restent impunies. La justice ferme l’œil sur ces violences tout en réprimant et condamnant très durement les gilets jaunes qui, rappelons-le, ne font que se battre pour nos droits et la justice sociale.

Nous apportons notre soutien inconditionnel aux personnes qui ont été interpellées. Au vue du contexte de tension entre la police et les gilets jaunes, nous nous inquiétons des conditions de détention des gardés à vue ainsi que des suites.

Solidarité avec toutes les victimes de la répression policière et judiciaire !



Thomas P: Brev från insidan murarna

Det är inte ofta vi får möjlighet att läsa brev från fängelset. I synnerhet inte från en fransk gulväst. Det vi har framför oss är ett unikt vittnesmål om orsakerna till att allt blev som det blev.

Efter Akt 13, den 10 februari, kunde man i franska tidningar läsa om Thomas P., där han kallades “supervandalen”. Men därefter har det varit tyst. Sedan tre månader tillbaka sitter han häktad i Fleury-Mérogis. För att bryta sin isolering har han skrivit ett brev från sin cell där han berättar varför han bestämde sig för att kämpa med de gula västarna.

Hej, jag heter Thomas. Jag är en av alla de gulvästar som nuförtiden tillbringar dagarna i fängelse. I nästan tre månader har jag suttit häktad i Fleury-Mérogis.

Jag är anklagad för ganska många saker efter att ha deltagit i Akt 13 i Paris:

  • “Skadegörelse på annans egendom”
  • “Skadegörelse på annans egendom på ett sätt som kan framkalla fara för andra” (en Porsche satt i brand)
  • “Skadegörelse på annans egendom på ett sätt som kan framkalla fara för andra, utförd mot en myndighetsperson på grund av dennes status” (mot Arméministeriet)
  • “Skadegörelse på allmän egendom eller på offentlig dekoration” (attack mot en polisbil och mot en bil tillhörande Kriminalvården)
  • Utövande av våld, med två graverande omständigheter (med vapen och mot myndighetsperson), resulterande i arbetsfrånvaro understigande 8 dagar” (vapnet ska ha varit en barriär från ett bygge, mot samma polisbil, med 2 dagars sjukfrånvaro för trauma)
  • “Utövande av våld mot myndighetsperson vilket ej resulterat i arbetsfrånvaro”
  • “Delaktighet i gruppering i syfte att förbereda utövande av våld mot person eller för skadegörelse”.

Faktum är att jag utfört en del av de gärningar som beskrivs i dessa svulstiga formuleringar… och tar ansvar för dem. Jag är väl medveten om att genom att skriva detta riskerar jag att få sitta lite längre i fängelse och har full förståelse för dem som, i hopp om en mildare dom, föredrar att inte erkänna sina gärningar inför rättvisan.

När man läser denna långa lista av förseelser och deras rubriker är det lätt att ta mig för en galning, eller hur? Det är för övrigt så jag beskrivs i media. Eller ja, man har snarare förminskat mig till ett väldigt praktiskt ord: “vandal”. Kort och gott. “Men varför förstörde han så mycket, den där killen?”. “För att han är vandal, helt enkelt”. Inget mer att säga, så släpp det bara, gå vidare, finns inget att se… och framför allt, inget att förstå. Som om vissa föds till “vandaler”. Detta gör att man inte behöver fråga sig varför en viss butik blir mer utsatt än en annan och om det faktiskt kan vara så att dessa gärningar har en innebörd, åtminstone för dom som tar risken att utföra dem.

Förresten är det ganska ironiskt att just jag skulle bli omtalad som “vandal” eftersom det jag tycker bäst om i livet är att bygga. Snickeri, takstolar, murverk, rörmokeri, elektricitet, svetsning… fixa hemma, laga allt trasigt som ligger och skräpar… bygga ett hus från grundsten till sista detalj, det är min grej, det. Men visst, inget av det som jag byggt eller lagat påminner om en bank eller en polisbil.

I vissa medier har jag även kallats “vilde” trots att jag aldrig varit våldsam. Man kan till och med säga att jag är en lugn person. Så lugn att det gjorde livet svårt för mig under tonårstiden. Men självklart går vi alla igenom svåra situationer som man blir härdad av, så jag vill varken försöka framstå som ett offer eller snäll som ett lamm.

Man slutar vara naiv när man har sett “legitimt” våld, lagligt våld: polisens. Jag har sett deras ögon, antingen tomma eller hatfulla, och hört deras isande varningar: “Skingra er! Gå tillbaka hem!”. Jag har sett deras attacker, granater och, alltför ofta, deras slag. Jag har sett poliskontrollerna, visiteringarna, blockagen, häktningarna och fängelset. Jag har sett folk falla, blodiga, och dom som stympats. Liksom alla andra som demonstrerade den 9 februari hade jag fått veta att, än en gång, hade någon fått handen avsliten av en granat. Och sen såg jag inget mer på grund av all tårgas. Vi kunde knappt andas, nån av oss. Det var då jag bestämde mig för att sluta vara ett offer och istället kämpa. Det är jag stolt över. Stolt över att ha höjt huvudet, stolt över att inte ha gett efter för rädslan.

Jag började självklart med att demonstrera fredligt, precis som alla andra som fått känna av den repression gulväströrelsen är utsatt för. Och till vardags brukar jag alltid lösa problem genom att prata om saker och ting istället för att ta till nävarna. Men jag är övertygad om att i vissa lägen är konflikt nödvändigt. För till och med en debatt, hur “stor” den än må vara, kan ibland vara fejkad eller uppgjord på förhand. Det räcker med att organisatörerna ställer frågorna på ett sätt som passar dem. Vi får veta att statens skattkistor är tomma men så fort bankerna kommer i knipa, då kan man plötsligt pumpa in miljoner. Dom pratar med oss om “ekologisk hållbarhet” men ifrågasätter aldrig det system som bygger på produktion och konsumtion och som ligger till grund för klimatförändringarna (1). Vi är miljoner människor som skriker åt dem att deras system är ruttet men allt dom gör är att förklara för oss hur dom tänker göra för att rädda det.

Faktum är att allt är en fråga om precision. Det finns ett precist bruk av mjukhet, ett precist bruk av ord och ett precist bruk av våld.

Vi måste ta saken i egna händer och sluta upp med att böna och be makthavare som bara är fast beslutna att föra oss rätt in i väggen. Vi måste ta saker lite mer på allvar, stolt sträcka på oss och inse att vissa system, organisationer och företag förstör våra liv såväl som vår miljö och att vi en dag måste oskadliggöra dem. Det innebär aktion, det innebär handling, det innebär val: otillåten demonstration eller upprätthållande av allmän ordning?

Jag hör mycket dumt om detta på TV men det finns en dumhet som jag tycker är synnerligen grov. Nej, det finns ingen demonstrant som är ute efter att “döda snuten”. Syftet med sammandrabbningarna på gatan är att få polisen att dra sig tillbaka, att få dom att visa respekt: att ta sig ur ett blockage, ta sig fram till en av maktens byggnader eller helt enkelt ta tillbaka gatan. Dom som sedan den 17 november har hotat med att ta fram vapnen, dom som slår och stympar försvarslösa, obeväpnade demonstranter, som kväver dem i tårgas, det är inte så kallade “vandaler” utan ordningsstyrkor. Även om det knappt pratas om det i media så är alla dom hundratusentals personer som befunnit sig ute på rondellerna och på gatorna väl medvetna om det. Bakom deras hot och brutalitet gömmer sig rädsla. Och när man nått så långt, då betyder det oftast att revolutionen är nära.

Trots att jag aldrig har haft behov av att se mitt namn i pressen så är det tyvärr från och med nu det som kommer ske. Eftersom jag förväntar mig att domare och journalister kommer analysera och exponera mitt privatliv är det lika bra att jag tar till orden själv (2). Här kommer alltså min lilla historia. Efter en ganska ordinär uppväxt i en liten stad i Poitou flyttade jag till “storstan” i närheten. Det var av flera anledningar: börja plugga, komma hemifrån (även om jag älskar mina föräldrar) och börja ett aktivt liv. Inte för att hitta jobb och börja ta en massa lån och sånt, nej, utan för att resa, få nya erfarenheter, finna kärleken, uppleva galna saker, ja, äventyr, helt enkelt. Den som inte drömmer om sånt när man är sjutton måste helt enkelt vara störd.

Trots att det först var universitetet som gav mig den möjligheten tappade jag snabbt suget på grund av ledan och den rådande apatin. Sedan hade jag turen att hamna på ett möte i början av rörelsen mot omläggningen av pensionerna. Där fick jag syn på några som ville utföra en blockad mot universitetet. Några av dem ville ockupera en byggnad och stödja hamnarbetarna. Så dagen efter följde jag med dom för att bygga muren runt Medefs lokal och tagga “makt åt folket” på de splitternya byggstenarna. Det var dagen då den man jag nu är föddes.

Jag pluggade alltså historia eftersom vi brukade prata mycket om revolution och jag inte ville verka okunnig. Men det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för att lämna universitetet. Det var inget svårt beslut, inte bara för att man lärde sig långt mycket mer genom att läsa böcker än att gå på föreläsningar, utan också för att jag inte hade lust att sträva efter en högre social nivå bara för att bli en bekväm liten tjänsteman i det system jag ville bekämpa. Och det var då som det verkliga äventyret började.

Efter det bodde jag hos massor av kompisar, antingen i stan eller på landet, och det var då jag lärde mig att laga saker, och att bygga. Vi försökte göra allt själva istället för att jobba ihop pengar och köpa. Som ett hippie-liv, typ! Fast med den skillnaden att vi var väl medvetna om att vi inte skulle förändra världen genom att stänga in oss i vår egen lilla självförsörjande kokong. Så jag hade hela tiden kontakt med vad som hände inom politiken och mötte upp med folk som, precis som jag en gång i tiden, var med om deras första politiska rörelse.

Och det var så jag anslöt mig till gula västarna. Det är nu fyra månader sedan. Det är den vackraste och starkaste rörelse jag nånsin sett. Jag gav mig hän med kropp och själ, utan minsta tvekan. Den eftermiddag då jag greps var det vid flera tillfällen folk som kom fram till mig, hälsade, tackade och sa att jag skulle ta väl hand om mig. De gärningar jag anklagas för, både dom jag har begått och dom andra, är egentligen kollektiva. Och det är just det som makthavarna är rädda för. Det är därför dom förtrycker oss och håller oss isolerade i fängelset. Det är deras sätt att försöka få oss att vända oss mot varandra. Den snälle medborgaren mot den elake “vandalen”. Men i vilket fall som helst så verkar det inte som om varken batonger eller fängelse kan stoppa den här rörelsen. Jag stödjer dem som fortsätter av hela mitt hjärta.

Den 29 april, 2019, från insidan murarna på Fleury-Merogis

Thomas, gulväst

  1. Detsamma gäller många offentliga miljöförespråkare som tycker att den där fattige typen som förorenar miljön inte längre ska få köra med sin gamla van från 90-talet, den som han håller liv i, reparerar och fixar med själv. Nej, istället ska man köpa ny bil var fjärde år med allra senaste high-tech och lägsta möjliga konsumtion.
  2. Dessutom pratas det i tidningarna om mina tidigare domar för “skadegörelse”. Jag fick gräva djupt i minnet för att komma ihåg vad det gällde. Faktum är att det handlar om “stöld och skadegörelse i organiserad grupp”. Det vill säga, att när jag skulle ta mig över staketet för att återvinna mat från soptunnorna vid Carrefour Market de campagne blev det lite tilltryckt. Jag skojar inte. Det är det som är magin med straffbalkens formuleringar.

Länk till stödkommittén för Thomas P.
https://comitedesoutienathomasp.home.blog/?fbclid=IwAR3eV8Aata6TD2llkzu8V2jsXqCmfBFYRY7JdkS8HGsgzc8vKqexuH61-Ic